Locka den yngre publiken och gör VSK till hela stans klubb

En VSK-match på Parken. Sen september. Brittsommar inramad av höstens vind. Betong på betong. Brandgula stolar på den motsatta sidans sittplatssektioner, stolar som minner om 80-talets skolsalar. Köper en halvhjärtad mugg kaffe och ställer mig nära kravallstängslet.  Vasagatan i ryggen, höstsolen i ansiktet.  Det handlar om den näst högsta serien i den allra största sporten, men den här delen av arena för tankarna till helt andra breddgrader än elitfotboll. Ryktena om superettanas glamour är betydligt överdrivna skulle man kunna säga.

Möter det ena bekanta ansiktet efter det andra. Många grönvita hjältar faktiskt, som rest landet runt i decennier för att stödja sin förening. Enstaka ungar ses och springandes upp och ner för trapporna.  Tyvärr mer upptagna av sina mobiler och Liverpools match mot Chelsea. Än av det som sker här.  Just detta får mig att stanna upp. Det är som sagt superettan, landets näst högsta serie i den allra största sporten och laget är VSK. Stans mest anrika med 115 år på nacken.

Vi måste ta sikte på framtiden. Locka ännu fler kids till arenorna och få dem intresserad av VSK istället för de engelska lagen. Var och varannan unge lirar fotboll, för dem borde VSK bli laget att sträva mot. Det är ju gratis för ungdomar upp till 16, frågan är bara hur många som vet om det? 

Det är förvisso skevt att jämföra med hockey, där finns varken den interna konkurrensen av andra lag eller samma hängivna intresse för utländska klubbar, men på något vis skulle jag ändå vilja få ynglingarna åt det hållet. De flesta ungar som lirar hockey har benkoll på VIK:s a-lag, vilka stjärnorna är och vad nästa motståndare heter. Med fotbollens storlek och VSK:s förankring i stan borde vi i alla fall befinna oss längre fram än vad som är fallet.

För alla som varit med ett tag kan skälen till varför vi blev Grönvita variera naturligtvis För oss som växte upp under 80 och 90-talen tror jag emellertid att fanskorten, som bandyn delade ut till alla skolungdomar, bidrog.  Det väckte ett intresse och spred sig bland vännerna. Man såg många av skolkompisarna runt om den gamla bandystadion och matcherna blev ett givet samtalsämne i matsalen eller på andra ställen i skolan dagarna efter.

Jag vet att det är svårt att jämföra nu med då. Mycket vatten har runnit under broarna. I fråga om utbud och konkurrens av annat är det som natt och dag. Men det finns en potential även hos den generation som nu växer upp. Häromdagen hörde jag följande från en elev: ”Såg du VSK igår? Visst var de bra, men Filip fick damp när han blev utbytt!”

Ett sånt där spontant och skönt citat som bara kan komma ifrån ett barn. Det väcker hopp. 

Jag tror också att det går att hitta något motsvarande till fanskorten idag. VSK borde exempelvis utnyttja sociala medier mer. 

Kanske rikta sig direkt till skolorna via det mediet?  Göra en kort film inför säsongerna exempelvis, som man uppmanar skolorna att visa. Sedan följa upp med korta klipp per relativt regelbunden basis där några spelare intervjuas och berättar om sin fotbollsbakgrund eller kanske visar några tricks med bollen. Jag är övertygad om att det kommer väcka en nyfikenhet och ett intresse.

Det bör också gå att nå ut rent fysiskt i skolvärlden. Skallbergsskolan har haft en fotbollsturnering två vårar i rad med Anton Fagerström som gäst. En stor succé. Kanske kan man även ha samarbeten med vissa skolor, besöka träningar och dylikt? Känns som det finns massor med möjligheter, en del av dem utnyttjas säkert redan, men långtifrån alla.

Fotbollen är stor bland unga i stan, det ser man på min sons skola, skolan jag jobbar på och säkerligen åtskilliga skolor till. Det gäller bara att nå till den här stora målgruppen med de Grönvita fanorna. Visa att VSK är stans klubb.

Jag kan ta att arenan är så erbarmligt grå och ful. Jag kan fortsätta dricka det där halvhjärtade kaffet vid stängslet med ryggen mot vasagatan. Bara vi får en ny generation VSK:are med oss. Springandes där i trapporna, men med full fokus på Grönvitt, Anton Fagerström och Filip Tronét.