”Må den här insatsen bli en måttstock för hur VSK ska spela framöver”

Vilka är egentligen de mest distinkta kännetecknen för VSK Fotboll? Förutom färgerna är nog ångesten det första som kommer på näthinnan. Den är en ständig följeslagare för oss fans. Man trodde att det skulle bli mindre av den varan när VSK lämnat Norrettans gärdsgårdar bakom sig, men icke. 

Tvärtom har det varit värre än innan. Funderingar, oro, frustration.  Det har varit en ytterst märklig säsong hittills. Ytterligheter i alla tänkbara avseenden. Från en stark premiärvinst mot BP till en formidabelt usel insats mot Mjällby omgångarna efter. Ibland allt, ibland inget. Spelsystem som bytts lika ofta som en civiliserad medborgare byter underkläder. Det andra med det tredje.

Konstanta Grönvita funderingar, inför matcher, under matcher, efter matcher. Vid några tillfällen har man t.om vridit sig i sängen och förbannat valet att starta med två yttrar som centrala forwards. Om man inte är gråhårig än så lär man se ut som Glenn Hysén när säsongen summeras.

Matchdag idag och givetvis kom funderingarna redan vid frukostbordet.  Hur fan ska vi klara av Öis, tänkte jag? Hur ska Grönvitt överhuvudtaget kunna undvika bottenskiktet? Det lär bli en lika prozackrävande höst som den 2015.  

Startelvan offentliggjordes timmen för avspark och fick blodtrycket att stiga som skrapans hiss på väg till Skybar. Varför ingen Ottosson och varför Sabetkar som högerback? Frustration på frustration.

Från matchstart skulle dock ångesten och frustrationen få ge plats för optimism. Man såg nämligen ett helt annat VSK än tidigare i sommar. Ett lag som stod upp för varandra. Vann närkamper och skapade chanser.  Hade kommandot till fullo helt enkelt.

Tre mittbackar som kompletterade varandra, tre forwards som löpte och rev stora hål i bortaförsvaret. Det kvalitéer vi innerst inne vet finns i laget visades.

En bra första halvlek med halvtidsresultatet 1-0 satt fint. Den andra halvleken blev minst lika bra. 1-0 följdes av 2-0 och Örgryte fick spela andrafiolen hela eftermiddagen.

Glädje naturligtvis. En fantastiskt viktig trepoängare efter en väldigt bra genomförd insats av hela laget.

Samtidigt kunde glädjen inte helt skölja bort frustrationen.  Varför har det inte sett ut så här innan? I eftermiddags var det elva Grönvita krigare som från första avspark gick in med näbbar och klor. Tidigare har matchinledningarna varit så erbarmligt dåliga så klockorna stannat.

Det finns ju så mycket potential i det här gänget. Varför har man inte kunnat visa det oftare?

Jag blir helt enkelt inte klok på årets upplaga av VSK Fotboll. Medan jag räknar gråa strån i spegeln hoppas jag dock att eftermiddagen var en grund på vilken VSK ska kunna bygga upp något som ger oss en trivsam höstdel av säsongen.

 Det blev, trots våra farhågor före matchen, en lyckad uppställning från Gabbes sida och spelarna där ute gjorde jobbet i 90 minuter.

Jag vill se mer av den varan och mindre av laborerandet med spelare och spelsystem samt loja insatser på planen. Må den här insatsen bli en måttstock för hur VSK ska spela framöver.

Om så blir fallet kanske vi slipper knapra prozac och kan undvika att mötas av Glenn Hysén i spegeln när höstmörkret faller på.