Man har sett en tydlig spelidé och har spelare som gör allt för klubbmärket

Seriefinal. VSK mot Utsikten. På den här nivån har vi inte varit med om en sådan på decennier. Folk i massor på väg in på arenan. Förväntningar i folks blickar. Perfekta yttre förutsättningar i form av en ganska blå himmel och normal värme.

Det var häftigt att ta plats på läktaren och se den fyllas. Kände själv att det var en match utöver det vanliga, såg också på folk runtom en att de bar på samma känsla. Förväntningar som sagt och de skulle infrias i allra högsta grad. För det blev en fantastiskt härlig match med Grönvita ögon och det blir på nytt en underbar krönika att skriva.

Dagarna innan matchen hade jag hyst en vis oro huruvida VSK skulle kunna stå pall mot serieledarna. Den kunde jag släppa direkt på matchstart. Hemmalaget förde nämligen spelet och skapade flera chanser. Kunde och borde ha gjort något mål. Det handlade inte om någon utklassning men väl om en oerhört stark laginsats från Grönvitt. 0-0 blev emellertid halvtidsresultatet.

Kö till kiosken. Folk överallt. Kom att tänka på hur det kunde vara på en match för tio år sedan. Samma betong men en helt annan värld. Kände viss frustration över uteblivna mål men den gedigna insatsen gav en övervägande skön känsla. Det här VSK-laget är bra. Riktigt bra.

Den andra halvleken fortsatte på den inslagna vägen. Ganska jämnt men VSK var det bättre laget. Borde varit en straff tidigt då Jabir drogs ner men den uteblev. De försök Utsikten tog sig fram till stoppades resolut av den fantastiskt samspelta trebackslinjen. Inte minst förtjänar Herman Magnusson beröm för sin insats. Vann allt som kom i hans väg. En ren gigant!

Det mållösa resultatet stod sig ett tag men insatsen gjorde mig trygg. Förr eller senare skulle ett mål komma och efter en knapp timmes spel kom utdelningen när Simon Johanssom avslutade ett mönsteranfall och satte 1-0.

Underbart jubel bland de mer än 5000 åskådarna. Rättvist och en fantastisk känsla i bröstet. Något senare kom också en utvisning på Kikens kapten, Erik Westermark, efter en armbåge på Max Larsson.

Där och då kände jag mig helt lugn och trygg. VSK hade varit bättre elva mot elva. Inte en chans att gästerna skulle kunna hota med en man mindre? Det blev dock en ganska jobbig avslutning på matchen. Hemmalaget blev lite stressade och slängde iväg bollarna lväl fort. Med en man mer borde man kunnat vara lite mer lugna och metodiska.

Den lilla lilla tillstymmelsen till kritik framstår dock som en parentes. VSK höll ut till matchens sista spark. Överlag gjorde laget en mycket imponerande match. Man vann rättvist och det var en fantastisk känsla att lämna arenan efteråt och det flesta var rörande överens om att de fått uppleva något minnesvärt.

Kalle Karlsson har fått sitt spelsystem att sitta som en smäck. Laget består av spelare som är beredda att offra en hörntand för sina lagkamrater och försvaret känns ramstarkt.

Det kändes bra inför den månadslånga sommarledigheten och det känns tveklöst ännu bättre efter densamma. De två inledande matcherna är nog lagets starkaste prestationer på hela säsongen. Det är för jävla fint att konstatera.

VSK ligger tvåa i serien med klar marginal ner till Gais. Man har sett en tydlig spelidé och har spelare som gör allt för klubbmärket. Det bådar verkligen gott. Det är långt kvar av säsongen men kan laget bibehålla den här standarden så kan vi skriva allsvenskan i almanackan för 2024!