Matchrapport: Varbergs BoIS – VSK Fotboll med reflektioner

Det var med en viss förhoppning om poäng som de ca 40 bortasupportrarna klev upp på bortastå i solskenet för att bevista VSK Fotbolls match mot Varberg. Gräsmattan såg riktigt fin ut och med en nygammal tränarduo som varit med i pressade lägen förr, fanns ända en tro om att laget skulle kunna gräva fram vad som krävdes i den här drabbningen.

Nu blev det inte så. Vi tittar på det lite senare. Istället börjar vi med att säga att tränarna chockade alla med laguttagningen till denna match. Det var nog rätt många som gnuggade ögonen när man insåg att Calle Svensson skulle börja som forward.

Naturligtvis gick det att följa tankegången från den till forward omskolade mittbacken som tagit plats på VSKs tränarbänk. Och förvisso har Calle själv sagt i olika sammanhang, inklusive i vår podd med honom i somras, att han gärna testar på igen att spela forward. Han har gjort det tidigare i Nyköping.

Men visst var det ett djärvt drag, likafullt.

Nåväl, matchen drog igång till full klacksång och VSK var för en gångs skull med i matchen från början. Så här i efterhand får man tyvärr konstatera att den första kvarten var VSK:s bästa period i den här matchen. Man höll upp spelet väl och hade relativ kontroll på mittfältet. Faktiskt hade man också sina farligaste målchanser i denna period. Ingen var väl riktigt nära att resultera men man jobbade hårt och fick fram en del bollar till anfallarna.

Varberg åt sig gradvis in i matchen och började producera farligheter. Som tur var hade vårt mittbackspar en av sina bättre halvlekar i år i den första halvan av den här matchen.

Varberg spelade metodiskt och kom med hög fart och överflyglade vårt mittfält allt mer ju längre halvleken led. Man fick till många inlägg via sitt kantspel, det mesta plockades bort utan problem men några riktigt farliga målchanser kom till ändå. Anton och diverse backar lyckades dock hålla rent.

Tyvärr blev VSK:s spel allt mer stressat ju längre halvleken led. Förvisso var ordern i denna match att sluta bolla i backlinjen utan upp med putan i banan när man fått tag i den. Det är absolut en taktik som VSK behöver för att få fart på anfallen. Men nu blev det som sagt stressat och bollen slogs mest upp på måfå. Varberg är skickliga på att försvara sig så ingenting resulterade i någon tillstymmelse till målchans överhuvudtaget i halvlekens senare del.

Domaren blåste så till halvtidsvila. VSK fick nog vara nöjda med 0-0, då Varberg precis som i hemmamatchen allt mer tagit över mittfältet och börjat skicka fram snabba raka bollar på kanterna.

Positivt var att VSK hade mer fokus och skärpa i sina aktioner och man försökte i alla fall få till något ordnat spel. Motståndarna satt dock stopp för det mesta av detta.

Negativt är fortfarande så klart att en hel drös med spelare uppenbart är ur form och saknar självförtroende och det där lilla extra som behövs för att man ska komma undan levande i den här typen av matcher. Men som sagt, det visste vi redan innan, det här skulle bara kunna vara en sådan match där vi krigade oss till någon slags utdelning.

Andra halvlek började som den första slutade. Tyvärr fick så Varberg en billigt dömd straff i 49:e minuten. Det var Ravy Tsouka som var på en Varbergsspelare helt ofrivilligt då spelaren touchade hans i backen nedsatta fot. Hade vi fått motsvarande straff med oss hade vi tackat och tagit emot, den var verkligen inte självklar. Hurusom 1-0 blev resultatet av straffen i vart fall.

I det här läget kändes det väl inte på något sätt att VSK skulle kunna vända det här. Aktionerna på planen visade dessutom att Varberg fick mer energi av målet och anföll än mer frenetiskt. Detta samtidigt som VSK tappade mittfältet allt mer. Man blev bolltittare istället för att ta markeringar och löpningar i försvarsarbetet. 2-0 kom på en snygg aktion där de flesta orangesvarta mest stod och tittade på när bollen passades runt VSK:s straffområdesgräns, för att sen snyggt placeras i mål otagbart för Anton. Då stod matchuret på 59 och härifrån började förfallet i rask takt.

Nu var det som att VSK gav upp och slutade försöka ordentligt. Dogge kom in med fräsch energi och försökte få till något, men övriga VSK:are, ffa mittfältet hade tappat det helt vid det här laget. Varberg gjorde lite som de ville och de flesta i Grönvitt var statister. Försvaret kämpade på men det var anfallsvåg på anfallsvåg som sköljde över ett allt mer trängt VSK. Mål 3 och 4 kom i matchens senare del.

Men ärligt talat, den här matchen hade kunnat sluta 6-0 och mer, utan problem. VSK ska vara glada att det stoppade vid 4-0.

Anledningen till kollapsen är som sagt att VSK helt tappade mittfältet där Simon, Boris och Jonas blev statister och rundningsmärken. Det var en episk kollaps. Förvisso kom Filip Ottosson in i den 70:e minuten istället för Simon och det blev faktiskt lite bättre, med betoning på lite. Filip lyckades i vart fall hålla i boll lite mer och klarade av att leverera en del passningar framåt och till rätt adress. I övrigt var det mest nattsvart.

Det finns nog inte så mycket mer att säga om denna match än att Varberg var två klasser bättre än VSK i allt som hände på planen.

VSK får slicka i sig denna förlust och komma igen.

Förresten, vi måste så klart berätta hur det gick med experimentet med Calle Svensson på topp. Det tog exakt 15 min innan Calle var tillbaka i backlinjen som vänsterback och Dennis Persson fick spela högre upp i banan på vänsterkanten. Så mycket för det försöket.

Reflektioner

• Den var förstås en enhörningsfantasi att VSK skulle kunna hota Varberg på hemmaplan Till det är Varberg allt för bra och VSK:s form är allt för dålig.
• Förvisso var VSK i första halvlek klart piggare i benen och i huvudet än tidigare matcher på senare tid. Hade man spelat som mot Öster i den här matchen hade det blivit 10-0 i baken. Detta sagt, energi räcker bara så långt på en fotbollsplan. Huvudet och hjärtat måste också vara med. Det är svårt att få till det när halva laget är mentalt under isen. Mer än så här kunde vi nog inte räkna med i tränarbyteseffekt.
• Vi applåderar tränarnas försök att spela snabbare och rakare, det behöver VSK. Att man skulle lyckas få till det mot ett topplag efter två träningar med det nya spelet var förstås en utopi. De nya tränarna fick sig nu en live snabbkurs i att det här inte är Norrettan som på gamla goda tiden, utan något helt annat. Här kan man inte vispa runt lite i laget så blir det helt plötsligt bättre, ty, till det är motståndarna allt för bra. Utan inövat spelsystem förlorar du matcherna, så enkelt är det.
• De som led mest i det nya spelsättet var våra anfallare som inte fick några vettiga bollar att jobba med, de fick mest springa och stångas i svåra lägen mot motståndarnas backar. Sanning att säga, VSK hade inte en kvalificerad målchans i denna match. Det var inte brist på vilja och försök, utan att det inte fanns någon riktig idé med vad man försökte åstadkomma.
• Det är förstås alltid lätt att vara efterklok, men vi tycker verkligen som vi skrev efter matchen mot Öster att det hade varit bättre att vänta med att byta tränare om man nu bestämt sig för det tills efter denna match. Att få två dagar på sig som nya tränare att förbereda laget på ett nytt sätt att spela är alldeles för kort. Nu blev det vare sig hackat eller malet och en svidande förlust. Det finns för eller emot och man kan diskutera vad som skulle varit bäst med tränarbytet men psykologiskt hade det nog varit bättre att ge tränarna två veckor till förberedelser för sin första match, inte två dagar.
• Calle Svenssons karriär som forward tog ett hastigt slut efter 15 minuter och bra var nog det. Stackarn såg mest vilsen ut och som sagt. Vad ska en ovan mittback upp i anfallet att göra från start när vi möter ett lag som inte är sämre än de Allsvenska lagen i botten på den serien. Då behövs mittbackarna där bak.
• VSK:s stora problem är mittfältet, det var alldeles för dåliga prestationer över hela linan denna match. Knappast oväntat, mer ett konstaterande, givet motståndet. Här har nya tränarparet sin stora utmaning att få till. Nu när man kommer med nya fräscha ögon till bordet måste man också våga titta till ordentligt om det finns alternativ. Att bara fortsätta spela med denna trio på mittfältet utan att förändra något, kommer bara ge laget fler förluster.
• Det är viktigt att nya tränarna också när de bestämmer sig för sitt nya sätt att spela fotboll kommer fram till hur de maximalt kan använda Filip Tronêt och Brian Span i anfallsspelet. De har varit lagets bästa anfallare under säsongen och utan dem på planen har laget haft svårt att göra mål. Anfallsspelet måste bygga på deras aktioner och sen att Karwan, som lär spela från start fortsättningsvis, får en tydligare roll som målgörare i boxen. Tränarna behöver renodla att spelarna får göra det de är bäst på, det har varit för mycket av kladd genom säsongen med olika mystiska roller.