MATCHRAPPORT: VSK Fotboll – Assyriska FF

Då kom den då till slut – förlusten som man alltid kommer närmare när man haft ett vinststråk. Det är inte matematiken som gör att förlusterna kommer närmare utan hur laget inte längre förmår fokusera och förbereda sig på uppgiften på samma sätt som tidigare. För varje vinst blir det svårare och svårare att fokusera på det arbete som ska göras tillsammans. Jämför inställningen och lagjobbet från hemmapremiären mot söndagens match med nästan samma lag på planen och likvärdigt motstånd.

Att vi inte vann matchen kan tillskrivas spelarnas inställning, att vi förlorade den var managerns fel som gjorde huvudlösa byten på mittfältet vilket resulterade i att vi tappade initiativet. Visst må Simon och Carlos ha varit trötta, men det var motståndarna också. Och med Jonas Hellgren som inte riktigt var sig själv sjönk vi ihop och överlät initiativet till AFF som när de väl fick chansen var så kliniska som vi visste att de skulle vara.

Matchen började annars bra för VSK:s del som tog tag i spelet från början och höll bollen i laget som gjorde att AFF fick jaga. VSK hade några fina chanser där Simon fick möjligheten att avsluta med skott utifrån. Med ett uns av tur hade det blivit mål där. VSK borde så klart ha tagit ledningen när man med ett mycket snyggt anfall på vänsterkanten kom igenom och bollen kom in till en helt omarkerat Jonas Hellgren som bara har att slå bollen i mål från 50 cm håll, men lyckas slå bollen på målvakten. Det var så klart svagt och lite signifikativt för matchen – hur ofokuserat det delvis var på plan denna dag.

Efter 30 min tog AFF över och började hitta igenom VSK:s mittfält med bollar som gjorde att vi fick börja jaga bollen och inrikta oss på försvar. AFF hade några halvchanser men inget riktigt farligt avslut.

Första halvleken slutade 0-0 men VSK borde så klart ha lett matchen i detta skede. Det fanns en hel del att diskutera i halvtid. Laget hade varit långt hela halvleken och AFF kunde relativt lätt spela igenom mittfältet när de väl fick tag i bollen. VSK uppträdde bara som ett lag fläckvis. Det var ibland alldeles för mycket bolltransport och för lite löpningar för att göra sig synliga. När mittbackarna skulle sätta bollen i spel var de ofta tvungna att slå långt då ingen på mittfältet kunde möta upp som brukligt. Det var inte bara en gång mittbackarna slog ut med händerna när de inte hittade några uppspelsalternativ.

Bäst i första halvlek var utan tvekan Simon som hela tiden försökte hota på djupet från sin mittfältsposition och blev också belönad med två bra chanser. Även Dogge var bra och hade några riktigt snygga aktioner. Försvaret höll tätt och många trodde nog att det här skulle VSK fixa i andra halvlek genom att nöta på som man brukar.

Andra halvlek började bättre och VSK tryckte tillbaka Assyriska utan att för den sakens skull skapa några riktigt farliga lägen. Idag var mestadels anfallsspelet tafatt och ofokuserat. Man kom till halvchanser och halvlägen och det var inte många löpningar in i boxen – VSK gjorde det lätt för AFF att försvara sig trots att VSK ägde bollen långa stunder.

Efter ca halva andra halvleken börjar det som får kallas byteskarusellen där matchen börjar förloras. Vi konstaterar att här begår Tor-Arne en taktisk blunder som byter ut först Carlos och sen Simon på det centrala mittfältet. Dogge får gå ned för att ge plats till Koyar på kanten. Bytena resulterade sammantaget till att VSK tappade mittfältet och därmed chansen att systematiskt hota framåt. Det vettiga hade så klart varit att behålla Simon på plan – alla var väl trötta. Men om ett byte var nödvändigt hade TAF kunnat sätta in Kevin Custovic – hans naturliga plats är som offensiv mittfältare, Dogge har nog aldrig satt sin fot på ett mittfält och hade svårt att hitta rätt där. I det här läget blev laget långt igen och AFF kunde börja spela bollen genom vårt mittfält.

Situationen som leder till målet är ett skolboksexempel på ett dåligt försvarsspel där två anfallare avancerar mot en rätt ställd backlinje plus hemåtjobbande mittfältare – totalt sex mot två. Detta hindrar inte anfallarna från att såga sig igenom försvaret där alla springer och tittar på bollhållaren istället för att ta positioner och sen att några pressar. Taffligt var ordet och den dåliga aktionen kostade oss poäng – poäng som vi kanske – kanske inte kan avvara för framtiden. Hurusom, det var förhoppningsvis första och sista gången vi fick se den typen av passivitet i försvarsarbetet denna säsong.

Matchen avslutas med en horribel miss av Koyar Salimi – såna chanser får inte brännas – inte ens en dag som denna då inget stämmer.

Om vi lyfter blicken en smula och tittar på anfallsspelet har det inte stämt särskilt väl i de tidigare matcherna under säsongen heller. Idag förlorar vi för att vi inte kan göra det bra i anfallsspelet. Det sägs att laget gnuggar anfallsspel mest hela tiden på träningarna – då är det dags att visa det på match också. Vi kan inte vinna matcher genom att bara hålla nollan – men vi kan förlora matcher som denna genom att inte förmå anfalla med kraft och finess och göra mål.

Då var nollan i förlustkolumnen spräckt och det var nog lika bra det. Laget kändes ängsligt – som att man var rädd för att förlora. Typiskt i sådana lägen är att börjar man agera själv istället för att luta sig mot sitt grundspel och lagjobbet som man gör tillsammans. Alla ska avgöra och slå den sista viktiga passningen eller dra finten som gör att man bli fri. Det kan kanske funka mot sämre lag än AFF men en seger mot AFF hade bara kunnat komma till stånd med ett systematiskt och gediget lagarbete – det saknade vi långa stunder i den här matchen.

Det laget nu kan göra är att gå tillbaka till det spel och det fokus och den energinivå som gjorde att man vann mot Akropolis med 3-0. Om man lyckas med detta kan vi snabbt glömma denna förlust. Om man inte klarar av att lyfta sig till en seger i bortamatchen mot Sandviken nästa helg kan det vara det sista vi ser av serieledning på ett kortare eller längre tag.

Nu är det bara att samla ihop sig och fokusera framåt – ibland kan en förlust vara bra för att komma vidare.