Micke Carlsson – en lysande lagbyggare med en väldigt bra känsla för människor

VSK Bandy hann inte med att återhämta sig efter förmiddagens semi mot Bollnäs. Ett tungt och försvarsstarkt Edsbyn gav aldrig Grönvitt chansen att komma in i finalen. Det var länge jämnt resultatmässigt men på slutet rann siffrorna i väg. 5-0 blev det till slut och Edsbyn kan därmed titulera sig Svenska Cupmästare.

Aldrig kul att förlora en final men det är faktiskt lätt att skaka av sig besvikelsen efter den här här helgen. VSK har överträffat allas förväntningar. Det lag som för två veckor sedan mötte Sandviken och agerade helt utan offensiv struktur var som förbytt nu.

Jag var egentligen inte orolig då heller. Vet att det finns väldigt mycket talang i laget. Trots tappet av flertalet tongivande lirare.

Den mest kännbara förlusten var givetvis Simon Jansson. Utan honom vill det alltså till att hitta ett helt annat typ av spel. Det är helt omöjligt att ersätta Simon. Däremot går det att hitta andra styrkor hos spelarna som är kvar. Exempelvis har VSK flera spelare, inklusive nyförvärven, som är skickliga på små ytor.

Där laget i fjol ofta anföll med just Simon, genom kraft och enorm kvalitet på stora ytor, får man i år försöka göra fler killar delaktiga via deras skicklighet på mindre diton. Det kommer att ta tid, man var definitivt inte där mot Sandviken, men under den här helgen har laget tagit stora kliv i rätt riktning.

VSK var riktigt bra nu och kommer vara ännu bättre när elitserien drar igång. 

Den främsta orsaken till min optimism är givetvis Micke Carlsson.  Den legendariske nummer 19 har visat sig vara en lysande lagbyggare med väldigt bra känsla för människorna. Efter varje säsong har han tvingats hitta nya vägar då etablerade spelare försvunnit. 

Ett litet axplock över vilka Carlsson har tappat: Johan Esplund, Jonas Nilsson, Anders Bruun, Patrik Sjöström, Andreas Bergwall, Micke Olsson, Simon Jansson, Simon Folkesson och Ted Bergström. Såväl målvaktsfantomer som försvarsresar och individuella fenomen ryms i den här skaran. Killar med en jäkla massa landskamper och guld.

Ändå har Micke Carlsson fortsatt att utmana de bästa lagen och slagits om gulden. Fantastiskt. Jag tror ingen annan bandytränare kunnat göra något motsvarande. En smart tränare som hittar mängder av taktiska vägar och dessutom är en människokännare av rang. Såväl ynglingar som Rasmus Sjöström och ett gäng Tillbergaförvärv har tagit för sig under nummer 19:s vingar.

Sedan kan man givetvis inte negligera Johan Ganebro. Den assisterande tränaren är ett perfekt komplement till Carlsson och har stor del i det närmast magiska lagbyggandet.

Minns förresten mycket väl när en ung Michael Carlsson gjorde sitt första finalmål mot Vetlanda 1994. Det är 25 år sedan idag, ett kvarts sekel har passerat. Märkligt vad tiden går.  

Förmodligen såddes ett par av de första fröna till vad vi nu ser redan då. En ung Micke lärde sig nog en hel del utav bröderna Johansson, Pelle Fosshaug och många andra av dåtidens legender i VSK. Saker han nu bär med sig och lär ut  i sin tur till sina spelare. 

Vinnarkultur är ett uttryck som ibland missbrukas. ”Det sitter i väggarna” sägs ofta, som om det bara är att peka på meriterna och gå vidare. Det krävs betydligt mer än så. Exempelvis att rätt människor lär sig av äldre och sedan själva har förmågan att föra det vidare. Utan människokännedom ingen vinnarkultur skulle man således kunna sammanfatta det hela.

Jag får med det orden tacka VSK Bandy för en fantastiskt bra cuphelg. Vi går en spännande säsong till mötes. Villa och Edsbyn får betraktas som stora favoriter men VSK ligger där bakom och skvalpar. Ett perfekt utgångsläge för det unga och lovande laget.