Micke Carlsson- Visionären med det sjätte bandysinnet och stora klubbhjärtat

Jag ska inte ta ut något i förskott, VSK kan fortfarande få en tuff och oviss drabbning mot Edsbyn i semin. Alldeles oavsett utgång är det dock på sin plats med en hyllning av mannen som är arkitekten bakom det här VSK-laget, som ofta spelar landets mest underhållande bandy.

Jag syftar givetvis på Michael Carlsson.  Att han är en av Grönvitts allra största spelare och profiler visste vi sedan länge men att tränarbanan skulle skulle bli lika glimrande trodde jag inte.  När han spelade kändes han lite bohemisk och tycktes ta dagen som den kom.

Den personligheten i kombination med hans stora hjärta för klubben gör honom säkert till en bra person när det handlar om att föra samman en grupp. Det finns dock så många fler dimensioner i hans ledarskap.

Micke Carlsson gör nu sin nionde säsong som tränare. Han har på de åren fört laget till två guld, en final och två semifinaler. Ett bra facit men inget unikt sådant med tanke på hur stora framgångar VSK hade under inte minst 90-talet. Man ska dock ha klart för sig att Micke tränat laget under rätt tuffa förhållanden där flera stora spelare lämnat och han har tvingats bygga om.

Efter Micke Carlssons första säsong lämnade Johan Esplund som varit den säsongens största spelare.  2018 lämnade Anders Bruun och Andreas Bergwall. Året efter flyttade fixstjärnan Simon Jansson. I samtliga fall lyckades nummer 19 fylla luckorna och bygga nytt.

Under vissa säsonger har det tagit tid att få ihop spelet, men så gott som alltid har laget varit som allra bäst när det vankats slutspel och gällt som mest. Även om laget flera säsonger långt ifrån hade det på pappret bästa materialet visade man upp den kanske allra bästa bandyn i sina ljusa stunder.

Det finns en stenhård tro på det egna spelet som dessutom ofta är helt utan den cynism som annars kan prägla sporten av idag. 

Jag har tidigare jämfört honom litegrann med Johan Cruyff och den fotboll nederländaren implementerade i såväl Ajax som Barcelona. Det kan tyckas skevt att jämföra den lilla sporten bandy med den gigantiska diton fotboll men jag tar mig den friheten i alla fall.

Det finns en offensiv grundsyn, en vilja att få hela laget att fungera. Totalfotboll talades det ju om när det kom till Ajax, Holland och Cruyff och jag vill säga något liknande om Micke Carlsson och VSK. Nog är det väl någon form av totalbandy?

Två specifika insatser under Carlssons tränarsejour ligger mig varmt om hjärtat. Kvartsfinalen mot AIK 2021 och så semin mot Villa ifjol.  Man pressade sina motståndare till fem matcher i bägge fallen och även om det inte riktigt gick vägen betraktar jag insatserna som små underverk och klara bevis för Micke Carlssons storhet som tränare.

En annan sak som jag imponeras av är nummer 19:s förmåga att jobba enskilt med spelare. Det finns många exempel.  Tänker dels på när trotjänarna Oscar Gröhn och Magnus Joneby placerades i backlinjen, vilket gav spelet en ny dimension och innebar någon form av nytänk. 

Därutöver vill jag nämna Kasper Sandgren och Martin Landström. Den förstnämnda kom fram tidigt som en supertalang men var av förståeliga skäl lite valpig i sitt agerande på isen. På bara något år har han utvecklats till en fullfjädrad lagspelare.  Imponerande av Kasper själv men det har definitivt krävts en lyhörd och engagerad tränare som lagt ned mycket jobb i det här avseendena.

Vad gäller Landström så är det en hyperbegåvad spelare med en teknik de flesta bara kan drömma om. Men på sistone har han utvecklats till en hårt arbetande lagspelare och ledare. Det säger naturligtvis en hel del om Martin själv men också här har nog tränaren några fingrar med i förändringen.

Även om grunden alltid är offensiv så har han anpassat sig lite efter material och motstånd och tycks nästan ha ett sjätte bandysinne när det gäller att hitta nya vägar. En nästan galen attackbandy har ersatts med en mer kontrollerad typ av spel.

Det VSK som visade sig i andra halvlek mot Edsbyn igår var oerhört starka även försvarsmässigt.  Tror inte jag sett laget spela så bra defensivt på många år. Även det är väl ett utslag av Micke Carlssons sjätte bandysinne.

Jag ska som sagt inte ta ut något i förskott via den här texten. Efter många år som  idrotts-supporter vet jag alltför väl att man aldrig kan ana utgånen på en serie.  Alldeles oavsett vad som väntar oss de kommande veckorna förtjänar Micke Carlsson en hyllning. För allt det han gjort, gör och även framgent kommer att göra.

Vinner inte VSK i år så kommer man göra det något av det kommande säsongerna. För så bra är laget och så bra är Michael Carlsson som tränare. En lagbyggare och visionär med ett sjätte bandysinne.

Det är en fröjd att följa ett lag som de här, lett av en tränare av den kalibern Micke Carlsson har. Grönvitt står för en skön antites till all jävlighet som annars omger idrotten och i synnerhet kanske fotbollen. Med filmningar, spelare som byter klubbar till höger och vänster, lag som backar hem och inte drar sig för något för att uppnå resultat.

I de Carlsson-styrda upplagorna av Grönvitt finns inga spår av sådant. Det är väldigt befriande.

Avslutningsvis är det också underbart att se honom vandra runt isen inför matcherna. Han brukar ge någon tumme till någon och snacka med andra. Framför allt ger han gärna kidsen runt arenan en ”high five” och något uppmuntrande ord. Visionären har även ett stort Grönvitt hjärta efter ett helt liv i samma klubb.