Mysteriet i målfabriken och de femton försvunna fiskarna

Mål. Vilket vackert ord. Eller poänggivande skott som det heter i akademiens ordlista.

Den grönvita Allsvenska återkomsten har präglats av starkt spel och målchanser i massor. VSK är i toppen av expected goals-tabellen. Vem hade trott det innan säsongen? Sett till expected goals (xG) borde vi gjort 18 mål och vunnit 7 av 9 matcher. Ironiskt nog borde vår enda seger varit en förlust.

Men det är målen som räknas. Fotboll avgörs ute i verkligheten på gräset bakom mållinjen och inte i teorin bland Excels siffror. Efter 9 matcher parkerar VSK sist med 3 poäng. Detta tack vare att vi är bäst på oförmågan att omsätta chanser till mål. Vi är helt enkelt sämst på att göra mål. Som min vän den grönvite prästen säger så har VSK endast lyckats omvandla de arton fiskarna till tre fiskar.

I krönikan inför hemmapremiären skrev jag  följande ”effektiviteten kommer skilja agnarna från vetet på det allsvenska fältet. Lagen som lyckas odla egenskapen att måla även när färgen är slut kommer att skörda rikligt i vårt Allsvenska fotbollsland.”

Fyllda målarburkar till trots, säsongen har hittills varit en lektion i måltorka. VSK:s målskörd sticker ut. 1972 lyckades Halmstad BK måla 14 gånger på 22 matcher. Samma målsnitt i dagens utökade Allsvenska motsvarar 19 mål. Fortsätter våra grönvita träben med samma snitt målar vi 10 gånger och sätter ett svårslaget måltorksrekord.

Min fråga inför hemmapremiären, Vem premiärmålar himlen grönvit?, har nu växt till en nyckelfråga. En fråga Kalle Karlsson och hans manskap snarast måste lösa om sejouren inte ska bli ettårig.

Produkten VSK behöver öka målfabrikationen. Fötterna i fotbollskorna måste bemästra konsten att producera poänggivande skott. Vår uttalade centertank Jabir har gjort 0 mål (5,04 xG). VSK skjuter i snitt mer skott än motståndarna. Dock träffar bara 25,3 % av skotten målet (att jämföra med motståndarnas genomsnitt på 51,6 %).

Snacket på stan har varit att VSK spelar bra och att det snart lossnar. Men väntan på ketchupeffekten kan bli lång. Jag har inte sett något tecken på att man kalibrerat de avgörande avsluten. Måndagens uppvisning av Diabate i målsumperi visar tyvärr att det kanske t.o.m. går åt fel håll.  Min analys är att laget saknar en effektiv målskytt av Allsvensk kaliber.

I superetten skämdes vi bort av Granaths granater 2022 (23 mål på 18,37 xG) och Jabirs kanoner 2023 (14 mål på 12,42 xG). Trots att de Allsvenska målburarna är lika stora krävs det mer skicklighet för att få in bollen. Besluten i boxen måste fattas snabbare och vara av högre kvalitet. Något måste göras för att vända det kollektiva målskyttshaveriet.

En del är oflyt. Mållinjedansen mot Halmstad och spökstångsskottet mot Värnamo får mig att undra om Anders Tegnell glömt kvar en genomskinlig plastskiva från pandemin på motståndarnas mållinje? En del är nu även mentalt. De grönvita chaufförerna klarar inte av att köra hela sträckan Västeråsfot– motståndarnas nätmaskor. Alla missar har skapat hjärnspöken likt en grå betongsugga och bollen kommer inte fram till slutdestinationen.

För att ha chansen att hinna med det allsvenska tåget X2025 måste något ske nu. Ett Allsvenskt kontrakt kräver nog minst 30 mål till. Enligt mig måste fingertoppskänslige Karlsson fynda på marknaden. Vi behöver relativt omgående köpa mål. Mycket mål/krona. För jag har svårt att se att den långsamme men starke Jabir gör en Torbjörn Nilsson och kvickt förvandlas genom mental träning till en färgsprakande Allsvensk målspruta. Men samtidigt är ingen gladare än mig om Jabir överbevisar mig och tar befälet som frälsare i målfabriken och målar himlen grönvit.  

Signore Abrahamsson