Några timmars perspektiv på VSK:s lika sköna som rättvisa trea uppe i Sundsvall

Några timmars perspektiv på VSK:s lika sköna som rättvisa trea uppe i Sundsvall. En skön känsla har infunnit sig. Det är lätt att skriva den här krönikan. Fingrarna drar med lätthet fram över tangentbordet. Som de faktiskt ofta gjort hittills under den här fotbollssäsongen.

Det är inget vi VSK:are är vana vid. Ni som läser det här kan definitivt skriva under på det.

Matchen har som sagt framkallat en skön känsla. För såväl oss supoortrar som spelarna. Det hade dock kunnat bli en annan match att rapportera om. Hemmalaget Sundsvall började klart bäst och satte Grönvitt på svåra prov inledningsvis. När Freddy Nsabiumva olyckligt stötte in en boll i eget mål for en del tunga tankar runt i skallen. Skulle vi få en ny J-Södra insats?

Direkt på det tunga självmålet kvitterade emellertid VSK via Jabir. Ett psykologiskt mål av sällan skådat slag. Målet lyfte gästerna medan Sundsvall fick en rejäl knäck. Det blev en helt annan matchbild än den jag befarade efter matchinledningen. Grönvitt satte press och lyckades få sin motståndare i gungning. Många chanser skapades och Jabir kunde så småningom utöka sin målskörd och ge bortalaget 2-1.

Ett slumpmässigt mål där den store VSK:aren turligt fick sin vad på bollen. Sett till hur matchen utvecklats var det trots allt ett rättvist mål. 2-1 i halvtid således och gott hopp inför fortsättningen.

Den andra halvleken blev mer eller mindre defilering. Det går kanske att argumentera för att Sundsvall var väldigt svaga. Jag väljer dock att se det hela som ett utslag av ett väldigt framgångsrikt presspel från VSK:s sida. Man var ettriga och gav inte sin motståndare en enda chans. På en kvart hade man skapat ett gäng hundraprocentiga målchanser och borde ha utökat sin ledning stort. Jabir kunde exempelvis minst ha haft ett hattrick på sitt målkonto.

Jah kände en viss frustration då inte laget kunde få utdelning på sina många chanser. Till slut kom äntligen utdelningen när Simon Johansson stötte in 3-1 efter ett suveränt förarbete av Daniel Ask. 3-1 som blev slutresultatet. En stark och rättvis seger där laget spelmässigt visade att man kommer vara med på allvar och utmana om de allsvenska platserna.

Det hade kunnat bli en helt annan match med tanke på Sundsvalls start men som matchen utvecklade sig undrar jag om VSK spelat bättre den här säsongen? Jag är inte helt säker men jag vet att känsla är förbannat skön just nu. Både spelarna på planen och bortaföljet från läktaren representerade den Grönvita klubben på bästa sätt i eftermiddags.

Den känslan vill och kommer jag bära med mig någon dag. Sedan är det full fokus på Utsikten, som gästar Parken om en vecka. I en ren Seriefinal. Vem hade anat det inför säsongen? Inte många tror jag men sett till säsongens spel känns det ganska givet. För oss härdade VSK:are är det för jävla fint. Vi ses och hörs på läktaren nästa lördag!