När fågeln brinner för sista gången!

Vi kan kalla det grekisk tragedi, ett buddhistiskt lidande (från en känd grönvit tv-profil) eller om vi vill åkalla den gamla legenden om fågeln Fenix som likt pånyttfödd reser sig ur askan efter att ha brunnit upp. Problemet är väl att vår fågel har kraschat, brunnit, överlevt pandemi och sen mirakulöst lyckats komma tillbaka i något som kan liknas vid ett riktigt fotbollslag igen. Vi kan kalla det mirakel, vi kan kalla det öde, vi kan åberopa högre makter. Jag väljer att tänka att vi faktiskt är värda det.

Det finns få klubbar i historien jag upplevt med samma känsla för självskadebeteende eller destruktiv självironi som hos oss VSK:are. Vi kan med glimten i ögat redan i omgång två knyta näven och svära för oss själva att ”nästa år, då j-vlar”. Många gånger har vi drömt, tänkt, fantiserat och fascinerats av tanken att åter igen få kliva in i det svenska fotbollens finrum. 26 år har gott sedan vi sist fick vara där och nu är det nära.

Glädjen över det är svår att hantera. Rysningen i Landskrona när Jabir drog igång ”Grönvitt till Allsvenskan, sha la la la la la la” var svårslagen, samtidigt som den i mina ögon kan kännas overklig, Men även om glädjen finns där så kommer den också med en känsla av melankoli och eftertanke.

Tänk vad många av de våra som inte får uppleva detta. Jag tänker i första hand på Liston som jag vet skulle gråta av glädje om han visste att hans älskade klubb skulle ta klivet upp ännu en gång och samtidigt le i smyg åt att vi klarade det utan honom på tränarbänken. Jag tänker på Rogga, på Toppis, På Jeppe, på Gunners, på Dansken, på Jonny, på Axberg och jag tänker på Simon. Hur stort hade det inte varit för dessa att få uppleva detta igen? (med respekt för dem jag eventuellt glömmer)

Jag vill nu på söndag att ni förlöser all er glädje för vårt avancemang genom en tanke på de som faktiskt inte är med oss, men som är starkt bidragande till den resa vi gjort. Både på och utanför planen. Individer som genom närvaro, engagemang och gemenskap skapat delar av den grund vi faktiskt står på idag och som andas viss mått av framtidstro. (trots att Västerås Kommun gör allt för att sabotera det)

Jag vill tillägna detta avancemang och firande till dem som firar däruppe i den grönvita himlen genom att se ner på oss som deltar med glädje. De finns där för oss, de kommer alltid att vara en del av den grönvita familjen och framgången vi nu upplever är till lika stor del deras, som den är vår.

Likt en sann fågel Fenix har vi brunnit för att nu ta nästa kliv. Ett kliv vi är värda att få ta, ett kliv som vi längtat efter att ta och ett kliv som vi kommer att ta. För vet ni;

Nästa år, i Allsvenskan, Då j-vlar! Heja sport!

// David ”Båtte” Tingström