När Jabirs namn nämns väcks något särskilt i blickarna hos kidsen

Jabir Abdihakim Ali. Namnet på alla VSK:ares läppar under det här mycket fina året 2023. I synnerhet har alla unga fans fattat tycke för den store nian. När Jabirs namn nämns väcks något särskilt i blickarna hos kidsen på fotbollsplanerna runtom i stan. När han fattat megafonen framför klacken efter en av höstens många segrar är jublet högre än när någon av lagkamraterna gjort samma sak. Han har något alldeles extra.

I ett avseende är det lätt at förstå. Jabir är huvudet högre än majoriteten av sina med och motspelare. När han springer ut på planerna sticker han därigenom ut. Det är definitivt sådant som går hem hos unga fotbollsfans. Fascinationen stannar givetvis inte bara vid storleken. Det finns något mer hos honom. Han är en fin förebild, stannar ofta upp för en seflie, några ord eller en autograf.

Kanske hittar somliga någon slags beröringspunkt när de ser namnet på hans rygg eller kan identifiera sig litegrann med honom på andra sätt. Inbillar mig också att det finns ett inslag av outisder hos honom också. Med sina 202 centimeter och något aviga rörelsemönster framstår han vid en första anblick inte som urtypen för en fotbollstjärna. Ändå lyckas han nosa sig fram till chanserna i straffområdet och uppvisar många gånger en väldig spelbegåvning.. Kan Jabir lyckas så bra på planen kan nog de åstadkomma ett och annat i sin vardag också.

För unga idag är det viktigare än någonsin med fina förebilder. Den där andra, mörka mörka världen, som vi matas med dagligen, ter sig helt ogripbar för oss vuxna. Den borde vara ännu mer ogripbar för ett barn. Ändå väntar den på dem bara runt gathörnet. Många sitter i klassrum, inte alls särskilt långt ifrån Hitachi där Jabir och hans lagkamrater är i full färd med att skjuta upp VSK i Allsvenskan. Deras fokus är tänkt att ligga på genomgången men så många andra tankar skingrar den.

Minuterna innan lektionens start har de läst om skottlossningar, unga grabbar, inte mycket äldre än de själva, har avrättat eller avrättats. Några har hört skott och sett förövare dra iväg på sina vespor, andra har kusiner som drabbats, någon kanske lockas av godiset, pizzan eller plagget som de äldre boysen erbjudit. De äldre boysen som också är förebilder med sina kläder, smycken och sin Attityd.

Jabir och hans lagkamrater har hela den här säsongen visat att det finns en annan väg. Deras besök på skolor är ett ljus i en ganska mörk tid. Deras framfart på Hitachi, med många av dessa, vad ska jag säga, riskfyllda ynglingar på läktarna skänker mycket hopp.

Tidigare har det potentiella botemedlet mot den mörka världen funnits i Manchester, Liverpool, Barcelona eller Milano. Nu finns den i grannkvarteret eller åtminstone i samma stad.

Nu lägger sig stans unga till tiktok-klipp där VSK:s senaste seger sammanfattas. Morgonen efter trär det på sig en Grönvit tröja med nummer 9 på och namnet Abdihakim på ryggen. Det är glädjande i det sorgsna, hoppfullt i det hopplösa.

Jabir Abdihakim Ali ger mig dubbla känslor. Den store nian är ett bevis på hur svårt det är att slå sig fram i fotbollssverige. Han är 24 år och har först i år äntrat elitfotbollens scen. Det lär finnas många, många grabbar som kämpat och kämpar sig fram längs samma väg. Åtskilliga av dem försvinner i bruset. Det får den ena handen att rikta ett finger på ett stort problem vårt fotbollsland har. När Jabir firar ett mål med fansen eller går igenom spelartunneln på Hitachi och möts av de unga fansens bifall känner jag något annat. Något som får den andra handen att rikta ett finger mot den kraft fotbollen besitter. Den borde utnyttjas så mycket mer!