Det råder spritt språngande fotbollsfeber i Västerås. Kollegorna i fikarummet pratar om hur VSK besegrade topptippade Brommapojkarna. I lunchrestaurangen pratas det om hur man köper säsongskort. På ICA sitter en affisch om hemmapremiären mot Brage. VLT liverapporterar från träningen och hockeykompisen jag aldrig förstått mig på ringer för att prata om Simon Johansson.
Det känns för bra för att vara sant. Den här gubben behöver en reality check. Lever jag i ett grönvitt Matrix eller är detta på riktigt?
Jag hör av mig till min 18-årige lillebror för att fråga om han vill hänga med på hemmapremiären, men han ska dit med några kompisar. Han har aldrig tidigare brytt sig särskilt mycket om VSK och några framgångar har han nog knappast något minne av. Hur skulle han kunna ha det?
Det blir lätt att man lurar sig själv till att tro att VSK Fotbolls ökenvandring bara pågått i åtta år. Visst var vi ett bottenlag i Superettan 2011, men en säsong i finrummet gör ingen epok. Sett i backspegeln känns säsongen snarare som en hägring. Var det verkligen på riktigt? Gjorde Markus Danielsson verkligen åtta mål som mittback? Spelade Stefan Bärlin verkligen som defensiv mittfältare i premiären och hade vi Victor Nilsson Lindelöf i backlinjen?
Även om vi helst vill glömma det så spelade VSK Fotboll även innan 2011 fem år i norrettan. Åren 2006-2010 var ingen lek. Två gånger lyckades grönvitt komma trea och missa kvalplatsen med millimeter. Vi spelade bortamatcher på Hamre IP och förlorade mot norrländska lag ingen någonsin hört talas om. Toppa det med skandaler, bråk och tjafs om allt och med alla så är åren så gott som summerade.
På de senaste tretton säsongerna har VSK Fotboll bara gjort EN i Superettan. De övriga tolv säsongerna har vi fått kuska runt på eländiga arenor som Kamvallen och Spånga IP. Det som till en början kändes orealistisk och närmast ovärdigt har kommit att bli vardag och många av oss ha följt grönvitt i alla väder, men för stora delar av västeråspubliken har kräftgången blivit för mycket.
De hårda åren har gjort mer än en och annan av oss till nostalgiker. Våra fyra säsonger i allsvenskan och sju i superettan har därför skapat oproportionerligt många berättelser och minnen. Ett av mina allra starkaste handlar ändå om ett nederlag. Eller närmare bestämt en liten framgång i ett stort nederlag. Jag glömmer aldrig Erik Biselius straffräddning i sista superettanmatchen 2005. Vi jublade som om vi vunnit VM-guld trots att fiaskot var ett faktum. Dagen efter degraderingen prydde jag och en ynklig skara tillresta supportrar VLTs framsida. Vår sorg och besvikelse gick inte att ta miste på. Vi visste inte då att den matchen på sätt och vis blev startskottet för en tretton år lång torrperiod med blott sporadiska och begränsade framgångar.
Självklart har vi en stolt historia med hundratals fantastiska spelare att tacka och minnas, men jag är övertygad om att VSK Fotbolls största sportsliga framgångar fortfarande ligger framför oss. Det vi är med om nu är inte bara ännu ett besök i elitfotbollen. När VSK Fotboll på tisdag tar emot Brage i hemmapremiären är det mer än bara en match. Det är början på ett nytt kapitel i berättelsen om VSK Fotboll – en berättelse om en klubb som räddades av supportrarna, lyftes av pengar från en såld supertalang och togs till toppen tack vare en fotbollstokig stad som längtat efter framgångar.
DU HAR VÄL INTE MISSAT
Säsongen 2024: Grönvitt höll för favorittrycket – Wilma årets spelare
När VSK slog MFF och vann två matcher
Anders Carlsson: Ge Kalle ett långt och bra avtal med VSK Fotboll!