Nu knyter vi näven som Nadal och tar oss an detta!

Tur och otur jämnar ut sig i längden, sa den gamle mittfältskungen Stefan Schwarz. Det är svårt att argumentera emot en kille som uträttat och upplevt så mycket på fotbollsplanen. Ibland gör vi fotbollen lite för svår tror jag. Fansen har sin bild av hur laget ska mönstras, tidningskrönikörerna kommer med sina teser om 3-4-3 istället för 4-3-3 och i tv-studion står experten och belyser vidden av hög press på bollhållaren.

Man kan slå knut på sig själv och göra sig sömnlös över alla analyser om hur det borde vara. Ideerna snurrar runt en som virvlande höstlöv. Jag säger inte att allt som nämnts här ovan är obetydligt för ett lags lycka eller olycka, men vad som definierar ett lags framgångar tror jag i första hand är att man står enade, brinner för sitt lag och dessutom har visst flyt.

Jag såg faktiskt ett embryo till någonting nytt igår. VSK knöt näven, inte i fickan utan likt Rafael Nadal efter en viktig boll på Roland Garros grus. Man hämtade upp 0-2 på ganska kort tid, hade en lite annan glöd än innan och, vilket också saknats, stolpe in vid Engströms sena och förlösande kvittering.

Jävlaranamma, knuten näven och visst flyt. Det är viktigare ingredienser än vilken uppställning man ska ha och hur lirarna formerar sig på planen.

Nu väntar idel svåra matcher mot Degerfors, Sundsvall Ljungskile, Akropolis och Halmstad. Vi skulle kunna kalla in Jens Fjellström och be honom ge oss en pedagogisk förklaring om hur VSK ska ta sig an den utmaningen bäst taktiskt. Den verkliga fotbollen är emellertid inte fullt så elegant och verserad som den framställs i en tv-studio eller i en krönika.

Vad som gäller är en enad grupp, en rejält knuten näve och så lite flyt. Utan det spelar det ingen roll vilken formering Askebrand väljer.

Jag skrev att en blick säger mer än tusen ord häromveckan. Att jag efterlyste blickar som åtminstone påminde om, även i den här texten omnämnda, Nadals eller Schwarz diton. Jag betvivlade det då.  Efter 2-2 mot Umeå är jag dock betydligt positivare. Vid Engströms kvittering såg jag nämligen de där blickarna, som för tankarna till när Nadal just brutit ett servegame eller när Svarre glidtacklat tillbaks bollen. Blickarna sa: ”nu jävlar tar vi det här, tillsammans.”

Så ska det se ut, så måste det se ut om VSK ska greja detta, kontraktet i superettan alltså.

Jag tror på det. Med den nyvunna kampviljan och med viss skjuts av Schwarz gamla devis om tur och otur. Nu knyter vi näven och tar oss an detta. Inte försiktigt i fickan, utan rejält som en ärrad gruskung från Mallorca skulle ha gjort.