Nu tar vi upploppsträckan mot Allsvenskan tillsammans!

Jag vet inte vad jag ska säga om det här laget? Går det egentligen att hitta fler superlativ? Vilken mental styrka gänget besitter! Efter sensommarens lilla svacka är laget nu tillbaka på nivån som hölls innan. Det är inte lätt att plocka fram det i ett skede då allt börjar dra ihop sig. Dessutom i ett så intensivt matchande.

På knappt två veckor har man spelat fyra matcher, först Öster i Växjö. En, åtminstone för min del, match som på förhand vållade huvudbry. Skulle man orka stå emot Öster i den kanske svåraste bortamatchen för säsongen? Var man ens i tillräcklig form för att ha möjlighet till det? Matchen slutade trist men insatsen var mycket imponerande. Det slog an tonen för de efterföljande matcherna som, med dagens, inneburit tre raka segrar.

Den tredje kom i eftermiddags mot Trelleborg. Jag hade en bra känsla inför när jag äntrade Hitachi i den behagliga hösttemperaturen. Oktober har gjort entré men det var inget som bekom mig, sannolikt ingen annan av de drygt 3000 åskådarna heller. Jag trodde på en seger men den insats vi skulle få se överskred mina förväntningar.

Det var ett mycket piggt VSK redan från avspark. Hemmalaget pressade högt och skapade chanser. Västeråssönerna, Patric Åslund och Max Larsson, briljerade med löpstyrka och fina tekniska kvaliteter. Tempot var högre än tidigare. Kände dock viss frustration då en del chanser missades. Grönvitt borde nog ha spräckt målnollan redan efter en kvart.

Tids nog kom dock den rättvisa utdelningen när Jabir tog emot en suverän passning från Daniel Ask och distinkt tryckte in 1-0. Rättvist som sagt och oerhört skönt att få in ett mål innan missarna hunnit bli en mental börda. Skönt också för Jabir att få näta igen. Det var ett tag sedan faktiskt.

Det har yttrats från sina håll att Diabate borde ha gått före från start, i mina ögon är den store nian given. Jabir har smällt in bra i laget och fungerar ypperligt i taktiken trots att han spontant inte känns som en spelare lämpad för Kalle Karlssons fotboll. Han är stor, tung och stark men därutöver också en väldigt smart spelare som släpper bollen väldigt bra. Han får mycket bevakning men är också en tillgång via lugnet med bollen och förmågan att hålla i och just släppa vid rätt ögonblick. I mina ögon är Jabir en verklig nyckelspelare och helt given som startman.

Målet följdes av en fortsatt bra period av VSK. Högt tempo, hög press och fina kombinationer kryddade med ett bra kantspel. 1-0 som halvtidsresultat kändes bra även om det kunnat bli någon balja till. Gick ner för ett lite paussnack och de flesta var rörande överens om att det varit en övertygande insats av Grönvitt.

Den andra halvleken började även den på ett imponerande vis. VSK hade tillräcklig kraft för att bibehålla tempot och den fina nivån. Efter drygt fem minuter svarade hemmalaget också för ett riktigt mönsteranfall vilket avslutades genom att Simon Gevert spelade in på Jabir som kunde göra sitt andra mål för eftermiddagen, det tionde totalt. Inte långt efter det målet nådde Patric Åslund sensationellt högt i luften och prickade in 3-0. Långt kvar att spela men det kändes som spiken i kistan.

Målet följdes av en lite mer kontrollerad period, som för en objektiv åskådare inte var den mest underhållande av matcher. Att VSK kunde agera så tryggt och stabilt är dock oerhört imponerande. Den stora ledningen gjorde att VSK rätt tidigt kunde byta ut kaptenen Simon Johansson och tvåmålsskytten Jabir rätt tidigt. Viktigt att ha dem fräscha inför fortsättningen.

Just jabir gjorde nog sin allra bästa match i den Grönvita tröjan. Inte bara för målen utan mest för hans förmåga som target. Det handlar om en väldigt begåvad fotbollsspelare. Synd bara att han ska få utstå så mycket klängande och hängande. Det borde rendera i väldigt många fler frisparkar!

Irrationella inhopparna Burke och Diabate höjde upp underhållningsvärdet på matchen igen. De dribblade, utmanade och skapade en del chanser under sista delen. Trelleborg hängde längs relingen. Slutresultatet tillskrevs till 3-0 men det kunde och borde ha blivit mer. Just Burke och Diabate hade i den mest rättvisa av fotbollsvärldar lämnat planen med två mål var.

Sammanfattningsvis var det en fantastiskt bra insats av VSK. En av säsongens bästa insatser enligt mig. Enda gången jag njutit så mycket av spelet tidigare i år var mot Gais i Göteborg, i slutet av juli. Det säger ganska mycket! Många spelare var bra, ja egentligen är det orättvist att nämna enskilda spelare då det främst är laget som tillsammans utför det här. Nämnde Jabir samt Ålsund, Larsson och Ask svarade samtliga för högoktaniga insatser och måste ges extra beröm.

Det är inte klart än men fruktansvärt nära. Att man så starkt replikerade sin formsvacka genom en väldigt bra insats mot Öster följt av tre raka segrar är ett kvitto på lagets mentala styrka. Jag tror att laget kommer ha väldigt stor nytta av dessa insatser inför avslutningen. De ger självförtroende och trygghet.

Jag började texten med en fundering huruvida det går att hitta fler superlativ för det här laget? Det gör det säkert men vad jag mest av allt känner när jag ser dem spela är stolthet. Stolthet som VSK:are, västeråsare och fotbollsälskare. Stolthet är väl inget superlativ i sig men i begreppet ryms rätt många sådana.

Det lag som gör mig så stolt har gjort det till en trend att vara VSK:are. Man snackar om klubben överallt, från skolgårdar via Ica Maxis köer till padelhallarnas omklädnignsrum. Laget blir också en fin ambassadör för vår stad och höjer den från sitt ganska gråa hörn på kartan. Sist men inte minst spelar laget också en fotboll som talar direkt till ens fotbollshjärta. En modern fotboll vilken ligger i framkant och som jag tror blir stilbildande.