Nyårsspecial: Berättelsen om den röda granen – Calle Svensson

I julens signade tid har julgranen sin självklara plats i firandet av Jesu födelse. Betydelsen och signifikansen finns där och alla familjer har berättelser om sina granar. Ibland är de lika fina som de i filmen tecknade men lika ofta är de anskrämliga med en uppsyn från dödens väntrum. Granen och julen går ingen omärkt förbi. Det är väl de tankebanor som snurrar till i våra huvuden när vi hör ordet gran.

Men det finns mer att säga om granar och det finns faktiskt andra slags granar också. En gran som de flesta nog vill ha in i sina boningshus till jul är lagkaptenen i det svenska landslaget, Andreas Granqvist, även kallad Granen.

Granen är som alla vet mittbackskollega med allas vår Vigge och vi minns alla granens heroiska insatser i kvalet mot Italien. I sommar, nästan exakt på julens motsats på året kommer den andra granen att göra entré i våra stugor via TV:n.

Inom psykologin brukar man säga att de första åren i en människas liv är särskilt formativa. Det vill säga, när vi är riktigt små präglas vi särskilt mycket av vår omgivning, av våra föräldrar och av de omständigheter vi växer upp under. Kort och gott är vi summan av det vi är med om som barn. Olika uppväxtförhållanden kan ge dramatiskt olika personligheter.

Folksinnet har tagit fram några användbara stereotyper som vi gärna klistrar på varandra. Som exempel har vi nordmannen från den karga och ogästvänliga norra delen av landet. Pojken som växte upp under oförlåtande villkor med en fostran om att klara sig själv, oavsett vad som händer. Tvagande sköttes via isvaken och ville man äta fick man bidra i viltjakten och på potatisåkern.

En annan bild är den metrosexuelle mannen från Stockholm som vissa skulle säga tidigt i livet fått allt vad ryggrad heter kirurgiskt borttaget. Hans liv består av en räcka sociala intriger som försiggår mellan besöken på manikyrsalongen, Sturebadet och senaste pop-up restaurangen. Oavsett vad vi känner för dessa bilder kan vi vart fall konstatera att de är resultatet av en fostransprocess som är olika och ger dramatiskt skilda personlighetstyper.

Norr om Norrköping växer sig granskogen särskilt stor och mäktig. Här är Calle Svensson uppväxt. Bland stock och sten, bokstavligen mitt i granskogen stod stugan som han minns som sitt barndomshem.

– Jag är verkligen uppväxt mitt ute i skogen. Mina första fem år bodde jag och min familj där säger Calle Svensson när han tänker tillbaka på sina första år i livet.Grusvägen som vindlar sig bort mellan träden och beteshagarna. Grannarna som bara kan förnimmas på ljudet av en traktor eller skogsmaskin i fjärran. Suset i skogen när det blåser. De knäpptysta nätterna och den trolska nästan magiska stämning som naturen bjuder i skymning en sommarkväll. Allt detta var Calles under hans första år. Sådant mejslar en. Calles kropp bär vittnesbörd om hans uppväxt. På vänsterarm finns en tatuering han stolt bär med sig i livet.

– Jag har tatuerat granar på min vänsterarm. De symboliserar min närhet till naturen och visar mig själv och världen vart jag kommer ifrån, vart mina rötter finns.

Kanske är en gran på armen det närmaste människor uppväxta i Sverige kommer en tribaltatuering. Granen blir symbolen inte bara för julen, inte bara för vårt hopp om en spännande fotbollssommar utan också för vårt urspung. Vår närhet till naturen, till skogen och det tysta, till det osagda djupet i oss som människor.

Mer mittbacksgranar alltså. Nu i form av en rödhårig ärrad fotbollskrigare i VSK Fotboll. Den röda granen kanske smeknamnet får bli. Det låter nästan som ett namn från den amerikanska ursprungsbefolkningen. Eller så kanske det mera naturliga ”Ginger” växer sig fast i supportrarnas namnkartotek.

Jämförelsen med West Ham-backen James Collins som stoltserar med ett pepparkaks rödbrunt skägg och går under smeknamnet Ginger, är nog oundviklig på ett sätt.

– Ha ha ha, jag vill nog hävda att jag är mer teknisk än James Collins, är Calle snabb att lyfta fram. Men visst, jag har inget problem att bli kallad Ginger om det kan hjälpa oss att vinna matcher och stå som seriesegrare.

Från skogens dova balans till villaförortens formbrödsskurna lugn och förutsägbarhet. Skogsfamiljen ska anpassas till stadens puls och liv. Alla barnen spelar fotboll. Fem år gammal drar Calle på sig sin första gula fotbollströja och beträder sin första fotbollsplan. Lindö FF blir Calles första klubb.

– Alla spelade fotboll, det blev nog bara så att mina föräldrar stoppade in mig i fotbollsskolan, det var liksom det som gällde där i villaförorten i Norrköping. För oss barn blev det så vi umgicks. Fotbollen blev ett hem för oss alla. Calle var tidigt duktig på att sparka boll, precis som han hade det lätt för sig i skolan.

– Jag funderade nog mer på vilka finter jag skulle dra på rasten än skoluppgifterna i klassrummet, summerar Calle sin skoltid. Det fanns en viss lathet där. Jag gjorde vad jag var tvungen till men inte mer. Det var nog lite samma sak på fotbollsplanen, jag var en talang så jag behövde inte träna så mycket som andra för att ändå vara bland de bästa eller den bästa bland mina fotbollskompisar.

Med talang kommer man långt. Redan som 10-åring återfanns Calle i IFK Norrköpings talangverksamhet. Talang behöver dock skolning, både på och utanför planen.

– Mina föräldrar var vanliga fotbollsföräldrar som ställde upp och skjutsade mig till träningar och matcher. Men de var inte aktiva i föreningen och inte heller vid sidan av planen, som vissa av farsorna var. Det var aldrig så att de drev på mig att träna eller spela fotboll, de sa överhuvudtaget inte så mycket om det utan stöttade mig sådär i allmänhet. Jag kanske hade varit en lite bättre fotbollsspelare där och då med föräldrar som var mer engagerade och drev på mig, men jag är också ganska säker på att jag hade varit en olyckligare sådan.

Fotbollsmatcher vinns inte och förloras inte särskilt ofta på en fotbollsplan. Framgångar skapas och nederlag blir till i spelare och tränares huvuden, ibland långt innan domaren blåser igång matchen. De som skall lyckas på fotbollsplanen måste i sinnet bära bilden av sig själv med stor kärlek. Så måste ske genom vardagens brus, från träningens hårda nötande till examen; matchen där ens förmågor skall prövas mot andra. Ens obändiga tro på sig själv och sina förmågor måste finnas där. Att se utmaningen i nederlagets hotande stund. Älska att vinna. Allt måste finnas där.

– Jag tävlade jämt med min pappa. Han lät mig aldrig vinna något, jag fick kämpa för varje framgång. Mitt knep som till slut bar frukt var att öva på min tre år yngre syster, sen tog jag mig an farsan.

Karaktär danas genom fostran

– Visst, det kommer från de där kamperna med farsgubben. Jag älskar utmaningar. Vill någon få igång mig på alla cylindrar ska man säga att jag inte klarar av något. Då kommer man få se mig flytta berg bara för att bevisa för mig själv och den som utmanat mig att det inte stämmer.

Talang är dock en bräcklig farkost att färdas till framgång i. Mycket kan hända. Många saker kan gå fel och ibland sätter biologin käppar i hjulet.

– Jag var verkligen en stor talang där i IFK Norrköping men så började de andra killarna växa till sig i puberteten, det gjorde inte jag. Till sist var jag minst i laget och inte lika talangfull längre. När jag var 15 år gick jag till Sylvia. Det var tvunget att bli så, konstaterar Calle.

En typisk fotbollsresa på många sätt. I tonåren finns så många hinder att kliva över för att komma vidare inom fotbollen. Det finns en himla massa vete och få agnar att sålla fram, de gryende skott som ska bära morgondagens elitfotboll på sina axlar. Till slut består en liten rännil av den flod av ungdomar som drömt om stjärnorna.

Fotbollsläget såg väl inte helt ljust ut där och då för Calle Svensson. En 15-årig talangfull men kort spelare med rätt inställning och karaktär. Men trots allt ratad av IFK och nu helt ny i Syliva och vilsen på klassiskt tonårsvis.

Hindren tonade upp sig.

Många hade nog funderat på att sluta med fotbollen i detta läge och låtit sig sugas med i tonårstidens andra lockelser. Men ibland blir det inte så. Ibland inträffar något annat som gör att hindren överkoms och att vattnet strömmar vidare. Man fortsätter vara en del av rännilen som letar sig fram, trots att det kanske inte borde varit så.

– I Sylvia fanns en tränare som hette Kaj Kindlund. Han sa till mig – du har talang men du är för bekväm. Om du vill framåt måste du fokusera och träna systematiskt. Hans ord hade extremt stor inverkan på mig, säger Calle. Det var inte bara inom fotbollen utan hur jag såg på själv som människa. På något sätt växte jag där och då av orden, det var som något klickade till i mig. Efter det snacket var det nog en mer mogen Calle som tog sig an fotbollen.

Calle hade förstått, han räddade sig själv. Många gör inte det i den situationen. De har drabbats av det som många unga talanger hamnar i. Den relativa lathetens förbannelse. Utan att det är en psykologisk lag, kan man sammanfatta förbannelsen som en sådan. Ju mer talang du har och ju mer överlägsen du är på en sak jämfört med den grupp av människor du delar vardagen eller intresset med – ju lättare är det att du inte håller fokus på uppgiften och ju lättare är det att du glider iväg till något annat intresse.

Det kan låta paradoxalt att den som är överlägset bäst på något har svårast att hålla sig kvar vid det. Förklaringen är enklare än vi tror. Talangen behöver inte investera tillnärmelsevis så mycket energi och fokus som en med mindre talang för att uppnå likvärdiga resultat. Det som är vunnet i blod och svett är oftast något som vi värdesätter mer än det som är lätt vunnet.

– För mig var fotbollen en kul grej, jag hade inga särskilda mål, inte mer än att vara bäst i min kompisgrupp. Det var tur att Kaj var på mig där, annars vet man inte hur det hade gått. Jag känner igen samma sak från skolan också. Ibland kan jag ångra att jag inte fokuserade mer där också, jag hade lätt för mig. Tur för oss alla att Calle fick upp ögonen. Räddad av gonggongen. Karriären tar fart igen. Iväg till Växjö och Öster. Väl där är det U-lags matcher och till och med en del B-lags matcher som stod på menyn.

– Tiden i Öster var fotbollsmässigt lyckad men jag trivdes aldrig och kunde inte känna att jag var hemma i staden eller föreningen, så jag fick lämna Växjö efter två säsonger.

Återigen gör karriären en halvhalt. Arton år gammal återfinns Calle på nytt i sin moderklubb Lindö FF i div 4. Han spelar i B-laget och efter säsongen hade tränaren en profetia för Calles fortsatta fotbollskarriär.

– Ha ha ha, ja, han sa att om jag verkligen tränade på ordentligt under försäsongen och fortsatte med det kunde jag nog till slut slå mig in i Lindös A-lag i Div 4. Det var nog inte riktigt det jag ville höra så jag stack i väg till Sleipner i Div 2 istället och jag spelade där de följande sex åren.

Nöjd med livet men ändå inte

– Jag jobbade med struliga ungar i Trosa och det blev en del pendlande. Jag kände att jag var klar med Sleipner och ville vidare och då var Nyköping den givna destinationen, det var 2013. Jag var där i flera omgångar fram till 2016 med avbrott för en säsong i Gais. Ett av mina roligare minnen från Nyköpingstiden var att jag fick spela forward mot allsvenska lag i svenska cupen. Det gick faktiskt ganska bra och något jag kan tänka mig att göra igen. Ett annat minne som ni säkert förstår var stort för oss i Bissarna var när vi tvålade dit VSK i premiären 2016.

Vad är din kommentar runt den matchen förresten?

– Vi i VSK kan inte bjuda på den typen av mål på det sätt som skedde i den matchen. Vi måste vara mycket mer cyniska och kunna undvika att släppa in billiga mål. Sen måste vi göra mål på våra chanser. För VSK:s del gick allt fel den matchen. Men givet hur matchen gestaltade sig var Bissarna värda att vinna. Det man lätt glömmer var att vi hade grymma kontringslägen i andra halvlek, vi borde gjort ett par mål till.

Ett av våra nyförvärv i år heter Anton Fagerström, målvakt och han som vaktade Bissarnas mål i premiären 2016. Efter matchen reflekterade Filip Tronêt runt hans insatser att hade inte Fagerström gjort en massa ”Neuer-räddningar” hade VSK vunnit matchen.

– Ja, han var grym i den matchen. Han är en grym målvakt. VSK kommer få en professionell målvakt som brinner för fotboll men samtidigt är han en skön och bra kille. Det kommer bli hur bra som helst. Folk har frågat mig om jag haft ett finger med i värvningen eftersom vi känner varandra. Jag kan dementera att så är fallet. Det är inte mitt jobb att sköta värvningar men jag bidrar så klart med information och kunskap om någon frågar mig. Om man tänker efter är det lite vanskligt att som spelare gå i god för en annan spelare och pusha på en värvning hos ledningen. Tänk om han floppar. Hur blir det då och vilket ansvar har jag som drev frågan? Bättre då att låta andra sköta sånt.

– Jag kan också berätta, vilket säkert få känner till, att jag hade Tor-Arne som tränare i Sleipner under tre år. Jag satt i Indien på semester när jag läste om att Johan Mjällby slutat och att Tor-Arne skulle komma istället. Jag tänkte direkt att det här blir perfekt. Med Tor-Arne som tränare/manager är jag ganska säker på att han kommer vara väldigt noggrann med positionsspelet. Han kommer se till att vi är uppställda rätt och har balans i laget så vi undviker onödiga baklängesmål. Jag minns att han gärna spelar snabbt och jag gissar att vi kommer få ett rakare spel än tidigare. Han är mycket professionell och har en enorm kunskap och erfarenhet.

Ibland sker förändringar i livet, sådant som är positivt men som man kanske inte räknat med. Förändringar kan ses på många sätt, de kan vara hotande eller så kan de ses som roliga och inspirerande utmaningar. Hur vi tar oss an våra utmaningar är det som kanske allra tydligast definierar oss som människor.

– Jag är något av en projektmänniska, älskar att gå all-in på olika saker och sen göra något annat. Det enda som följt med mig som en röd tråd i livet är fotbollen. Med åren har jag verkligen blivit mer målmedveten, hittat fokuset som saknades i ungdomen. Jag ser mig själv som driven och målstyrd, både på och utanför planen.

Att bli pappa är ett av de livsprojekt som kräver det bästa av oss.

– Under 2016 när jag spelade i Bissarna blev det klart att jag skulle bli pappa. Det ställde saker och ting lite på ända. Min sambo Sandra kände att hon ville vara närmare sin familj i Småland när barnet föddes. Vi kom fram till att Jönköping nog vore en bra plats. Jag skulle kunna spela fotboll och hon skulle ha ganska nära hem till släkten. Jag såg flytten och det fotbollsmässiga som en rolig utmaning, tänkte att det skulle bli bra. Jag är van att spela i Div 2 så jag visste vad som väntade mig. Dessvärre framkom det rätt snart att Huskvarna inte var en så intressant förening att spela i. Jag kan inte säga att jag var nöjd med hur de tänkte sig att satsa framåt och uppåt. Det blev en tid efter säsongen 2016 med mycket ovisshet hur jag skulle göra, fortsätta, lägga av eller försöka hitta något nytt.

Men som det ofta är, turen skall stå den driftige bi

– Helt plötsligt kom det ett samtal från Johan Mjällbys rådgivare som undrade hur läget var och vad jag hade på gång. Jag var så klart skeptisk till förslaget att eventuellt spela för VSK. Vi hade precis flyttat av en anledning och att bryta upp igen kändes inte särskilt logiskt. Men lite oväntat var det faktiskt min sambo som sa att vi absolut skulle kunna göra det om jag kände att det var rätt. Efter att ha träffat Johan i Stockholm var det inget snack för mig, VSK verkade som ett bra och trevligt projekt. En förening som verkligen ville uppåt och dessutom har en stor publik och supportrar som brinner för klubben. Det blev till slut ett lätt val.

Så hur lyder domen efter första säsongen?

– Jag har för egen del haft en kanonsäsong, en av de bättre i karriären. Killarna i laget är jättehärliga, vi har roligt ihop, vilket är viktigt. Vi har en del att jobba på, inte minst hur vi ska få in en vinnarkultur. Under säsongen tog vi steg i rätt riktning. Faktum är att det var ett helt annat lag som klev av efter sista matchen än det som premiärspelade mot Assyriska.

– Det finns många roliga minnen från säsongen. Själv minns jag kanske bäst vändningen mot Sandviken, det var galet. En otrolig glädje när vi lyckades klämma dit segerbollen i sista minuten. Jag minns så klart också frustrationen som fanns när vi förlorade jämna matcher, speciellt matcherna mot topplagen. Vi hade spelet men förlorade ändå. Att ta poäng i den typen av matcher är något vi måste lyckas med nästa år, konstaterar Calle.

Nästa år är lite av ett ödesår för VSK. Att gå upp känns för många supportrar och andra intresserade som väldigt viktigt, av flera anledningar. Inom något är blir det svårare att hålla sig kvar i Superettan när de nya TV-pengarna gör att lönenivåerna kan öka och därmed att spelare från andra länder kan lockas till serien. Att vara etablerad i SE får anses vara av största vikt när de nya pengarna kommer. VSK har i år och kommer även nästa år köra driftsbudgeten på mångmiljon minus och det är bara hållbart så länge, innan viggepengarna är slut. Det är en nödvändig satsning men den måste bära frukt. Till sist kommer inte intresset finnas kvar runt klubben på samma sätt om allt prat om klättring i seriesystemet inte blir verklighet. 2018 är det år då det ska ske.

– För mig finns det bara en sak som gäller nästa år och det är avancemang, säger Calle. Vi ska vinna serien eller sämst komma tvåa och kvala oss upp. Allt annat är otänkbart. Jag vill verkligen vara med på VSK:s resa uppåt i systemet och jag kan faktiskt se mig själv spela i Allsvenskan. Jag vet att det kommer kräva mycket av oss alla men jag vill vara så bra i mitt spel att jag får vara med på den resan, det är mitt mål med att spela i VSK. Inför nästa år vill jag bli ännu bättre i mitt defensiva spel och så ska vi förstås få ihop det som lag i försvarsarbetet så att vi minskar de mål vi släpper till.

– Jag är gärna lagkapten också. Det är bara inspirerande att få ha den rollen och driva på. Såklart gör jag det även utan armbindeln men det är en gammal sanning att om man är kapten kommer man undan med mera snack och gnäll på domaren. Det är ju en fördel man gärna vill ha, pratglad som man är, säger Calle skrattandes.

– Många spelare, ledare och fotbollskunniga anser att VSK Fotboll är en speciell förening på den här nivån i seriesystemet. Här finns intresse, publik, engagemang och supportrar som följer laget land och rike runt. För Div 1 är det i det närmaste unikt.

– För oss spelare är det fantastiskt med allt intresse som finns runt klubben och laget. Det är alltid speciellt att spela i den typen av föreningar. För mig är det så att om människor bryr sig om vad som händer på plan, då blir jag en bättre fotbollsspelare. Jag tror att det gäller för många. Visst är det fantastiskt att det finns pengar i VSK, men ärligt talat är de inte värt något om ingen bryr sig hur det går för föreningen.

– VSK är ungefär som Gais som jag spelade i tidigare. Det finns ett stort engagemang och många som vill väl. Ibland kan välviljan leda fram till att för många kockar ska laga soppan och ibland kan det också bli fel fokus på saker. Men hellre det än tvärtom. Nu ska vi tillsammans vårda traditionen som finns i VSK och se till att gå framåt tillsammans.

– Jag måste också säga att supportrarna i VSK verkligen är härliga. Jag hyser stor respekt för deras engagemang i klubben och för att de försöker stötta oss, inte minst genom att dyka upp på de mest långväga bortamatcher. Det är inte alltid så lätt att visa sin uppskattning som spelare men jag försöker betala tillbaka lite genom att efter matcherna gå fram och ta i hand och snacka med supportrarna. Det kanske betyder något för någon och det är en liten ansträngning för mig så det är det minsta jag kan göra. I sin nya hemstad trivs Calle Svensson med hur livet gestaltar sig, på planen men också utanför.

– Vi har det bra i Västerås och jag hoppas kunna vara kvar här ett antal år som aktiv fotbollsspelare i VSK. – Just nu är jag föräldraledig och det blir många turer till öppna förskolan. I framtiden ser jag framför mig studier inom något område som handlar om människor. Som person skulle jag väl säga att jag är bra på mycket men inte bäst på något. Jag vill jobba med något slags förändringsarbete.

– I vissa stunder kan jag se mig ha ett jobb eller engagemang i en fotbollsklubb men framtiden får utvisa om det blir så. Nu är fokus på att göra resan med VSK.

Pusselbitarna har fallit på plats. Resan från barndomens stuga i skogen, via Lindö FF hela vägen till VSK fotboll. Alla svängar på vägen och alla hinder som passerats har nog haft sin mening för att forma och förbereda Calle Svensson för sin livs största fotbollsutmaning – att skjuta upp VSK i fotbollsallsvenskan. Han är redo nu och han har hittat sin nya granskog, mitt här i Västerås.