Om årets upplaga av VSK var så här nära final vet ni förutsättningarna inför nästa säsong

Jag hoppades väldigt mycket och trodde åtminstone ganska mycket att det här skulle gå vägen. Att VSK skulle ta Villa och nå final. Det blev inte så. Ett Villa anförda av sin hemmapublik, med ramstarkt försvarsspel och vassa spetsar framåt blev för mycket. 6-2 blev slutresultatet.

Slutspelet är över för VSK. De som under några veckor präglats av intensitet, dramatik, hopp, förtvivlan, glädje och aldrig sinande samtalsämnen. Det känns som någon dragit ur kontakten, eller satt en nål i den alldeles nyss stigande ballongen.

En förlust i en femte och avgörande semifinal. Enormt nära en final men på samma gång gigantiskt långt därifrån. Jag är besviken ikväll, kommer vara besviken imorgon, liksom åtsikilliga dagar till.

Jag trodde och hoppades som sagt, om VSK kunde hota från början och få ett bra resultat från första halvlek var min känsla att Villa skulle tappa det momentum man fått i tidigare hemmamatcher. Chanser fanns också. Reste mig ett gäng gånger ur soffan under första kvarten redo att fira ett Grönvitt mål. Tji blev det vid samtliga tillfällen.

Istället var hemmalaget Villa heta. Gjorde några slumpmässiga mål som tog udden ur VSK:s inledande dominans. Den känslan jag haft om ett bra resultat i första halvlek blev påtagligt grusad, 3-0 blev halvtidssiffrorna. Föga rättvist men VSK var för uddlösa framåt. Man har inte råd att missa så mycket.

Trots det tuffa utgångsläget gick gästerna ut till andra med en tro på det hela. Spelade bra och fick till en hyfsat tidig reducering. 1-3 var en verklig delikatess där Pontus Vilén serverade en blixtrande snabb Kasper Sandgren. Visst hopp igen och en bra VSK-period med flera, åtminstone, halvklara chanser.

De där riktigt heta chanserna skulle däremot utebli. Med 20 minuter kvar satte istället Christoffer Edlund 4-1 och ridån var nere. Det blev några mål till i matchen men målet blev spiken i kistan.

Jag är som sagt besviken och kommer få leva med den känslan ett tag. Ikväll var det lite uddlöst samtidigt som några av kvalitetspelarna inte riktigt kom upp i normal standard. Sammantaget gör dock VSK en väldigt bra semifinalserie. Bjöd publiken hemma i Västerås på två topprestationer som blir bestående i våra minnen trots seriens utgång.

Hemmafavören blev den avgörande faktorn. Mer än så skiljde inte mellan lagen. Med lite perspektiv kommer vi kunna inse vilket styrkebesked det var av VSK – att stå upp så bra mot regerande mästarna. De lag som enligt en enig expertis räknades som storfavoriter inför säsongen.

Jag kommer inte kunna sova särskilt bra men känner i besvikelsen en stolthet över vad det här laget åstadkommit under säsongen. Topparna har varit höga och underhållningsvärdet beundransvärt. Förra säsongen var man nära att rubba sedermera finalgående AIK i kvartsfinalen. I år lyckades ett nykomponerat lag stå upp i det längsta mot seriesuveränerna och regerande svenska mästarna.

En imponerande insats då och en ännu mer imponerande sådan nu. En tydlig indikation på att laget tagit ett klart steg framåt gentemot förra säsongen. Min fasta övertygelse är dessutom att laget tar ytterligare ett kliv till nästa säsong.

Ett Grönvitt som är samspelta redan från säsongsstart har ännu en växel i sig. VSK kommer alltid tillbaka och nästa säsong ska vi göra det med besked. Om årets upplaga var så här nära en final vet ni förutsättningarna inför nästa säsong.

Ikväll är vi besvikna men imorgon knyter vi den Grönvita halsduken med stolthet och i tacksamhet över en väldigt bra säsong.