På onsdag välkomnar vi supporterlivet igen!

Känslan att komma in i en arena en tisdag, onsdag eller vilken dag det nu må vara, den känslan är fin. Man kanske möter någon vid parkeringen eller cykelstället, en främmande person men med samma Grönvita färg på halsduken. Det gör att ni genast småpratar:Tuff match ikväll, jämnt, kul att se om Landström är lika bra som förra matchen. etc.

Du går vidare till entrén, möter de bekanta funktionärerna, som kontrollerar din biljett. Nickar åt bekanta ansikten, lotteriförsäljaren ler och hälsar på alla mötande. Ungar springer på lätta ben, än så länge mer intresserade av allt runtomkring än själva spelet.

Åt andra hållet går den åldrade supportern, med många decennier av matcher på sitt samvete. Om benen är tunga så är minnena desto lättare. Minnen som är underbara att få ta del av, om SM-finaler mot Örebro i en tid då västeråsarna cyklade till sina arbeten på ASEA.

Det är visserligen inte som förut, ute har blivit inne, betongen är inte så där oerhört inbjudande men du har vant dig.  I kafédelen ringlar köerna, pojk och flicklagens tappra föräldrar kämpar för att ge oss vad vi vill ha. Kaffet smakar emellanåt halvhjärtat, hamburgerbrödet är ibland torrare än ett gammalt bandyreferat av Rolf Käck. Det är  emellertid någon form av kärlek i allt det här.

Det är småprat, expertanalyser, säkert är halva arenan kapabel att ta över Micke Carlssons taktiktavla kvarten före avslag.  Kompisar skämtar med varandra, en del skämt var nog mossiga redan på den tiden SM-finalerna spelades på Söderstadion men också här finns spår av kärlek.

Upp på läktaren med korv och kaffe. Några av dem med starkast röstresurser försvinner tyvärr upp på hyllan. Det är rätt tyst på klacksektionen. Kan sakna de gamla tiderna då den här platsen var ett inferno av sång, rök och glöggdoft.  Spelarna kommer in. Applåder och den beprövade ”Heja Sport” hörs. Matchen är igång. Snart nog kommer första okvädningsordet mot domaren. Det hör på något vis till.

I pausen är stämningen skiftande beroende på reusltat. Leder VSK är det idel leenden, vid underläge är det domarens fel och någon ojuste motståndarspelare borde förpassas till omklädningsrummet. En bulle, nyss värmd och behagligt doftande. Eller en öl på hyllan där många av legendarerna, en gång klackens golv och väggar, fortfarande befinner sig.

Halvlek nummer två, fortfarande tyst, någon försöker få igång sina medsupportrar och viss sång uppstår. Grönvitt levererar. Landström är genial och Storken en ständig oroshärd för motståndarna.  VSK leder rätt stort och stämningen blir uppsluppen.

Det blir storseger, de tappra föräldrarna i kiosken rear ut den sista korven. Matchen analyseras glatt. ”Jävligt bra Micke” ropar en gubbe som ser Micke Carlsson passera.  Medan många lämnar arena på segerlätta steg, stannar barn och ungdomar i väntan på autografer av sina idoler. Några av dem lyser i ögonen.

Kliver ut i vintermörkret. Regnblandad snö landar på min krage. Ett pojklag har fortfarande träning på Hakon intill.  Det är inte som förr, i flera avseenden var det bättre och livligare då men det är fortfarande bra. Bra mycket bättre än jag insåg då, innan mars 2020.

Att gå på bandy har blivit en liten vardagslyx som jag först under restriktionerna insett hur mycket den betytt. Känslan att komma in i arenan igen, på det vanliga sättet, utan restriktioner, den är mycket härlig. Oavsett vilket dag almanackan anger. På onsdag får vi säga välkommen tillbaks till det livet och jag ser med tillförsikt fram mot det.