Polisens (o)hemliga agenda med svensk fotboll

Först blev många förvånade och undrade vad polisen höll på med i sin nya strategi att beivra brott på svenska fotbollsarenor. Förvåningen har hos många ersatts av ilska och en växande misstanke om att polisens har en hemlig agenda. En agenda där man en gång för alla vill krossa den svenska läktarkulturen, som den kommit att utvecklas under det här årtusendet.

Analysen är delvis korrekt. Visst vill polisen (läs polisledningen som utvecklat tillståndstrappan) krossa den svenska läktarkulturen. Men att få bort läktarkulturen är inget ändamål i sig utan bara ett medel för polisen att nå sitt egentliga mål, som är:

Polisfria matcharrangemang

Då kan man ju undra varför polisfria fotbollsmatcher är så himla viktigt för de som bestämmer inom ordningsmakten. Vad är det som gör att de i princip är beredda att bli ovänner med hela fotbollssverige, riksmedia och många i befolkningen som inte ens primärt är intresserade av fotboll, men som motsätter sig polisens nuvarande metoder?

Svaret är att polisen har en strategi. Det är en strategi, väl genomarbetat och väl uttänkt. Vi som står utanför ser bara strategins operativa del, dvs tillståndstrappan. Men bakom den finns ett helt nytt sätt att tänka runt säkerhet på idrott. Nåja, kanske inte helt nytt, men en strategi som i vart fall aldrig varit så konsekvent som den här är.

Vi känner alltså till målet och vi känner till verktyget. Det vi inte känner till är varför polisen valt den metod man gjort, som på många sätt går på tvärs mot det sätt man jobbat fram tills nu.

Dags då att svara på varför polisen vill ha polisfria matcharrangemang och vi ska också försöka svara på frågan varför polisen valt just den metod man gjort.

Den första frågan är enkel att få grepp om. Följande skrivning avlutar Statskontorets rapport 2015 som bland annat tittar på polisens resursallokering vid idrottsevenemang.

”Allmänna medel ska användas på ett så effektivt och ändamålsenligt sätt som möjligt. Det framstår därför som rimligt att de samhälleliga kostnaderna för främst vissa fotbollsmatcher minskar. Polisen har nu ett förbättrat samverkansklimat och en minskad administrativ börda, och därigenom fått utrymme att aktivt använda villkorsgivningen för att åtminstone i viss mån påverka hur mycket en högriskmatch ska få kosta, både för polisen och för samhället i övrigt.” (1)

Statskontorets slutsatser måste alla myndigheter lyssna på. Myndigheten är regeringens förlängda arm att hålla övriga myndigheter på tårna och se till att de inte slösar med våra gemensamma resurser.

Enda sättet för polisen att minska sina kostnader vid idrottsarrangemang är att ha få eller inga poliser på plats. Säkerheten måste då skötas av någon annan. I det svenska exemplet, av inhyrda vaktbolag.

Då har vi svarat på frågan varför polisen nu gör som man gör. Nästa fråga var alltså varför man valt den metod man gjort för att lyckas.

Om man ska utveckla en helt ny strategi från grunden måste man få inspiration och lite goda exempel, så att man inte behöver tänka ut allt själv från början. Svenska polishjärnor skiljer sig därvidlag inte från övriga mänskligheten.

Under lång tid har svensk polis hämtat sin inspiration för polisarbete runt idrott från Storbritannien och det arbete som pågått där för att stävja ordningsstörningar på och utanför fotbollsarenorna.

Mellan femtio till femtioåtta (50-58%) procent av alla engelska fotbollsmatcher har ingen polis närvarande vid evenemangets genomförande. (2, 3)

Ja, ni hör ju själva – för svenska polisen låter detta som något slags säkerhetsnirvana. Ordningen på arenorna sköts av ”stewards” (en slags blandning av ordningsvakt och matchvärd) som är anställda av klubben. Polisen har velat ha det så och man har i stor utsträckning lyckats.

Det har ju inte alltid varit så. Som alla vet har det kostat brittisk polis enorma insatser under årtionden att jobba med ordningsfrågorna. Man har backats upp av en svällande säkerhetslagstiftning vars innehåll mer för tankarna till Nazitysklands judelagar, än till en modern rättsstats balanserade lagrum som tar hänsyn till samhällslivets komplexa uttrycksformer. Allt detta för att nå sitt mål med säkra matcharrangemang med minimal polisnärvaro.

Med polisstövlar på marken och rättsväsendet utrustat med påföljder såsom livstids avstängning, internering före matcher, anmälningsplikt, beslagtagande av pass osv har ordningsstörningarna minskat ordentligt i engelsk fotboll under de senaste 25 åren. (3)

Här är lite statistik från senaste 10 årens utveckling

I den första grafen ser vi att antalet avstängningar från arenor i England och Wales har sjunkit senaste nioårsperioden. Dock verkar antalet nya avstängningar vara relativt konstant över tid, vilket innebär att minskningen i första hand förklaras av avstängningar som löper ut.

Vi kan också se att antalet arresteringar stadigt går ned över åren. De har sjunkit från 6 378 arresteringar för säsongen 1991–92 till dryga 1 500 2017-18. En remarkabel minskning.

Dock kan man konstatera att det skiljer sig stort i vilka sammanhang arresteringarna görs. Det är framförallt i de lägre divisionerna som polisen griper folk. I Premier League arresteras bara två av 100 000 besökare. Det är en väldigt låg siffra, medans den är mer än fyra gånger så hög i League 2. Siffrorna ska nog förstås utifrån att i PL är det numer en helt annan publik på plats som sällan orsakar ordningsstörningar. Vidare finns bara sittplatser på PL-arenorna och klubbarna som sköter om arrangemangen har en stor och välutvecklad organisation för att skapa lugna tillställningar. Detta stämmer inte på samma sätt för klubbar i de lägre serierna. Faktum är att de topp-fem klubbar med flest arresteringar alla är klubbar från Championship och nedåt. Samma gäller för avstängningar från arenorna.

I ovanstående graf presenteras fördelningen av de brott som lett fram till arresteringar. De förseelser som minskat kraftigt är alkoholrelaterade förseelser och allmän ordningsstörning (public disorder). Man får väl anta att de hänger ihop rätt mycket. Med mindre fylla, desto mindre stök på och utanför arenorna.

Intressant nog från ett svenskt perspektiv har inte våldsrelaterade brott minskat under tidsperioden. Inte heller planinvasioner eller brott med pyroteknik eller vapen. Alla dessa brott tycks ligga på en jämn nivå över åren.

Reflektioner

Det går att säga mycket om den här statistiken. En sak som ofta förbises är hur det engelska systemet med stewards som ansvarar för säkerheten på läktarna fungerar. Dessa av klubben anställda personer har ingen rätt att ingripa mot brott som begås på arenorna. De kan bara ingripa mot överträdelser mot de ordningsregler som arrangören själv satt upp för arrangemanget. Då har de rätt att ingripa och avvisa besökare.

I praktiken innebär detta att många brott som utförs inne på arenorna i England/Wales eller utanför desamma aldrig kommer till polisens kännedom då polis inte är på plats alls eller i begränsad omfattning.

Dessutom är det så att den officiella statistik som presenteras av Home Office motsägs av polisens egna incidentrapporter. Så här ser deras sammanställning ut för de senaste åren. (2)

Polisen runt om i England/Wales rapporterar mer användande av pyroteknik, fler planstormningar och fysiskt våld mot ffa stewards under senare år. Fortfarande är det på låga nivåer jämfört med tidigare men polisen själv är oroad och säger så här.

”Sadly, unless something changes, we’re likely to see more incidents,”

Tycker alltså polischef Mark Roberts med anledningen av ökningen av incidenter. (2)

Han fortsätter:

”We have fewer police officers in football grounds; clubs are cutting costs for policing and backfilling with stewards who don’t have the same authority as the police,”

Premier League svarar med att säga att:

”In general, the reduction in police presence inside Premier League stadiums has been at the request of police forces themselves, who are keen to see stewards take more responsibility in the stands.”

Det resonemanget känns ju onekligen igen från Sverige. Det hela fortsätter med att Mark Roberts drar följande lobb mot klubbarna:

”Just when football is about to secure another multi-billion-pound TV deal, there is a bad combination of clubs getting richer but cutting costs and police forces cannot subsidise football.”

Klubbarna är inte sena att gå på omställning:

The Premier League said it would like to ”see the authorities take crowd-related incidents more seriously”.

Visst blir det nästan skrattretande när nu polisen och fotbollsklubbarnas företrädare indirekt skyller på varandra för vem som är ansvarig för ökningen av incidenter inom fotbollen och vem som ska göra någonting åt det.

Så ser alltså läget ut i England/Wales just nu. Svensk polis har noga studerat hur brittisk polis jobbat fram den låga nivå av incidenter som trots allt kännetecknar brittisk fotboll idag. Om någon grävjournalist skulle få för sig att begära ut reseräkningar för de inblandade svenska poliserna skulle vi få se både många och långa vistelser till England för att lära sig hur man ska göra för att få bukt med ”huliganproblemet”.

Ett framträdande drag i den nuvarande svenska debatten är att polisens talespersoner målar upp en bild av svensk fotboll som väldigt få som är aktiva i den kan känna igen sig i. Det beror så klart på att istället för att ha gjort en egen analys av förutsättningarna inom svensk fotboll för att jobba med säkerhetsfrågor har man helt enkelt bara tagit resonemangen från brittisk polis anno 1989 när arbetet med säkerhetsfrågor fick topprioritet efter katastrofen på Hillsborough Stadium.

Det är ordningsstörande element på läktarna, det är otryggt, vanliga människor är skrämda av våldet och pyrotekniken på arenorna, det är helt enkelt inte säkert att gå på fotboll i Sverige, något måste göras skyndsamt. Bilden av att fotbollen och huliganerna som befolkar den är en slags krutdurk som kan explodera närsomhelst, är undertonen i polisens nuvarande retorik.

Den är inte en retorik stammad från Sverige utan en direktimport från England.

Resten av bilden från England känner vi igen. Det är villkorstrappor, tuffa tag mot elementen på ståplats, drakoniska påföljder för klubbar och åskådare som missköter sig. Klubbarna ska själva sköta säkerheten och polisen ska helst inte behöva vara närvarande.

I England lyckades man få bukt på kaoset med extrema metoder. Och som alltid får man konstatera, visst kan man kväsa ett socialt problem med våldsutövning och stenhårda påföljder. Men för att lyckas hålla problemet i schack måste samma tyngd ligga på locket hela tiden i kastrullen, där problemen tryckts ned. Så fort tyngden lättar pyser det över och problemen dyker upp igen.

Nu har inte polisen de resurser som krävs vare sig närvaromässigt på arenorna i England eller resurser att följa upp och utreda brott som filmats via de allestädes närvarande övervakningskamerorna. Klubbarna gnäller nu högljutt på detta i England (2)

Ett olöst socialt problem som bara tryckts ned med hjälp av polisstövlar är nu på väg tillbaka och vare sig klubbarna eller polisen vill stå för de kostnader som förknippas med att öka trycket på locket igen så att maskarna inte kan kravla sig ut.

Det är alltså ”trycka ned locket så hårt att inget kan komma ut” som polisen i Sverige ser som strategin framåt för svensk fotbolls säkerhetsfrågor. Går det inte med våld så går det alltid med mer våld och repression. Kom ihåg, polisens mål är inte läktarkulturen i sig utan att matcherna ska vara polisfria.

Men för att det ska bli verklighet måste ordningsstörande element ha tuktats under en eller helst två polisstövlar så att ordningsvakterna som ska sköta säkerheten på arenorna kan fika sig igenom fotbollsmatcherna. Då har man lyckats!

Likaså måste klubbarna hållas i ett stadigt polisgrepp så att de gör som ordningsmakten säger. Första tecknet på vad som väntar när klubbarna inte följer innehållet i tillståndet till dess sista punkt, fick vi se i veckan när säkerhetsansvarige i Kalmar FF nu åtalas för att inte ha följt villkoren i tillståndsgivningen.

Har vi någon anledning att tro att det ska gå bättre i Sverige än i England/Wales med en repressiv polisstrategi? Så klart inte. Allra helst då en svensk modell som inte bygger på våldsutövning utan dialog redan implementerats och som nått fina framgångar, bara på några år.

England har inte blivit av med ordningsproblemen runt fotboll, de har minskat ordentligt men också delvis flyttat iväg till lägre divisioner och utanför arenor. Vidare har de brott polisen i Sverige särskilt vill få bort så som bengalbränning och våld inte alls minskat i England på många år trots absolut nolltolerans och brutala påföljder. Det är andra ordningsstörningar som är kopplade till alkohol som har minskat.

Kunde inte svensk polis bara läst rapporterna från Home Office och tänkt lite själva, det här är verkligen ingen framkomlig väg. Man har försökt i England och även om man lyckats initialt är strategin nu vid vägs ände då ingen vill betala för repressionen längre.

Att lagföra alla som begår överträdelser mot någon av de ca 10 speciallagar (3) som finns runt fotboll i Storbritannien, är en otrolig apparat som suger musten ur både polis och åklagare. Lättare då att strunta att titta på övervakningsfilmerna så slipper man utreda brotten. Sakta men säkert är nu den engelska strategin på väg att bli en papperstiger utan något egentligt bett. Den kostar helt enkelt för mycket pengar.

Så nu ska vi alltså vandra den här vägen i Sverige också. Det är lustigt hur polislogiken fungerar. Nu ska polisen bort från arenorna och på väg ut ska man bara först, i nolltoleransens namn, trycka ned alla som misstänks vara ett ordningshot i kastrullen och stänga till locket ordentligt. Sen får andra se till att hålla locket stängt.

Ja, bästa polisledning, det kommer inte att fungera här heller.

Referenser
1. http://www.statskontoret.se/globalassets/publikationer/2015/201527.pdf
2. https://www.bbc.com/sport/football/43140824
3. http://classic.austlii.edu.au/au/journals/MelbJIL/2015/7.html#Heading143