Reflektion efter förlusten mot Varberg

I det kalla majvädret förlorade VSK med 1-2 mot serieledande Varberg. Hallänningarna svarade för det absolut bästa motståndet Grönvitt stött på hittills.  Varbergs seger får också betraktas som rättvis men hemmalaget skapade en del på slutet och hade kunnat få med sig en pinne med lite tur.

Snacket efteråt handlade om att VSK gjorde en okej insats mot en grymt bra motståndare.  Det är naturligtvis ett inte helt obefogat resonemang men jag själv var inte fullt så förstående.

För trots det kvalitativa motståndet och att VSK var nära, sett till slutskedets chanser, var det ingen stark insats. Man började visserligen bra (bästa laget första kvarten) och tog ledningen genom ett fantastiskt mål av Boris Ljevar. Sedan var det dock slut på det roliga. Gästerna tog över totalt. Hemmalaget fick jaga och hade stundtals stora problem, inte minst med att spela sig ur press. 

Mittbackarna slog dåliga uppspel, mittfältarna tappade boll i ytan mellan försvar och mittfält, de flesta dueller förlorades. Dessa moment vållade problem idag och har varit uppe på tapeten även tidigare.

Mot en motståndare som Varberg krävs mer aggressivitet och högre nivå på ovan nämnda moment liksom när det kommer till passningsspelet offensivt och inläggen.

VSK hade en ganska bra avslutning på matchen men man måste komma ihåg att det, under några kritiska skeden av densamma, kunnat rinna iväg åt andra hållet. Varberg borde nog varit i ledning i paus och efter deras 2-1 i den andra halvleken var det närmare 3-1 än något annat. Grönvit hängde längs repen ett tag. 

Ibland känns det som att VSK hamnar i något slags division 1-mode. Duttar med bollen och värderar fel i vissa situationer. Sprider bollar omkring och är väl frikostiga med försvarsmissarna.

I ettan kunde Grönvitt ta sig ur sådana situationer eftersom man oftast besatt en klart högre kvalitet än motståndarna. I superettan är läget ett annat. Det går fortare och motståndarna läser situationerna bättre. Sämre aktioner straffas således omgående.

I viss mån kommer skavankerna minskas i takt med att rutinen ökar under seriens gång.  Till en minst lika stor del får de här situationerna dock fungera som en indikation över vart man behöver förstärka framöver. För allt kommer inte tvättas bort med rutin.

Exempelvis saknar jag en central fältare med fysik och bra spelsinne som vinner dueller och tar oss ur trängda lägen.

Det kan tyckas magstarkt att vara så pass kritisk mot en nykomling, som slagit både BP och Örgryte under inledningen, men spelet idag var helt enkelt inte bra. Anton Fagerström har också fått göra för många fantomräddningar för att det ska kännas riktigt bra.

Nu skakar vi av oss förlusten och kylan, värmer oss med något från barskåpet och tar sikte på Öster nästa helg. En motståndare som lär passa VSK betydligt bättre än Varberg. Vi ses väl där förresten?