Reflektioner efter hemmapremiären

Hemmapremiär. Ett vackert ord. Rymmer så mycket. Den lille hand i hand med föräldern, på väg mot sin första match någonsin. Den gamle, som stelt tar sig upp på läktaren är övertygad att allt var bättre förr, trots det finns en varm dröm om att få se VSK i allsvenskan igen. En ärrad supporter med sin 25 raka hemmapremiär, glad men inte helt till freds med trummorna. De tidigare mer allmänt idrottsintresserade, nu ytterst hängivna. Tonåringarna som lagt ner all tid på tifot. Hela stan i grönt och vitt.

Den här premiären kantades av vissa frågetecken. Vardag, som så många av årets matcher i superettan. Om marschen, den numera traditionella, rådde osäkerhet. Vilket tid gällde? 16:30, 17:20? Biljettköpande gick också trögt dagarna innan. När matchdagen väl var kommen hade frågetecknet rätats ut.. Marschen gick från Aseaströmmen till Rocklundaområdet – ackompanjerade stan med färg och sång.

Hitachi fylldes, av gamla och unga. Bildade den underbara blandning som blivit publikens signum de senaste åren. Jag hade kanske hoppats på ännu fler folk men nästan 4700 åskådare får ändå betraktas som en bra siffra. Blickade runt och njöt av åsynen. Två små slevar smolk ställde till det.  Ett: Arenan. Den här VSK-febern vi har är värd så mycket mer än detta grå lapptäcke.  Två: Simon Johansson. På läktaren igen. Han måste bara ha en plats i truppen!

När matchstarten närmade sig sjöng vi in och fram vårt lag medan ett mäktigt tifo rullades ner framför oss på ståplats. Såväl sång som tifo måste tillhöra det bästa som frambringats på den här arenan. Trumman ska heller inte glömmas. Den har fått upp stämningen och tagit oss till framtiden.

Spelet vi fick se kanske inte riktigt levde upp till nivån på läktarna? Tempot lämnade en del att önska och ett hemåtbackande Örgryte fick matchen dit de ville inledningsvis. Det ledningsmål, göteborgarna, fick var på inget vis logiskt. Ändå indikerade det att grönvitt inte riktigt var på tårna.

Först när Jabir retfullt rullade in en straff släppte nervknutarna hos VSK. Tempot ökade och man hittade varandra bättre. Örgryte fick det svårare. Det här skulle vi nog vända var min känsla medan stämningen fortsatt var magisk omkring mig.

Halvtidsresultatet var 1-1. Viss besvikelse rådde, åtminstone hur matchen inleddes. Optmismen var dock påtaglig, en vändning kändes mer än trolig. När alla kioskköande åskådare tagit sig upp på läktarna igen fick se Grönvitts bästa period i matchen. Gästerna pressades tillbaka rejält och VSK kunde på handbollsmanér ställa upp utanför deras straffområde.

När Jabir Abdihakim Ali och Jonathan Ring byttes ut efter 64 minuter var det svårt för VSK att bibehålla samma tyngd och intensitet. Det blev väl passivt, på tok för mycket passningar i sidled. Det kändes som man kunde läsa på förhand vad som skulle ske på planen. Örgryte låg lågt, spelade tufft och försökte kontra via långbollar. I slutet av matchen var det faktiskt rejält farligt några gånger.

Siffrorna var intakta, 1-1,, när domaren Tess Olofsson blåste av matchen. Med perspektiv kommer vi nog betrakta det som relativt okej. Säsongen är alldeles i sin linda och ÖIS lär vara ett tufft motstånd placerat i toppen av serien.  Emellertid. Jag känner ett styng av besvikelse även dagen efter matchen. VSK hade ett spelövertag som borde ha kapitaliserats på ett helt annat sätt. Det var för mycket handbollsrullande och mer än lovligt trubbigt framåt.

Många lag kommer att spela så här mot VSK. Det gäller att ha fler verktyg. Jag är besviken men inte orolig.  Laget kommer hitta mer rätt framgent och flera nyckelspelare är på väg tillbaka från skador. Dessutom finns ju en viss kapten på läktaren. Han lär ha en del att tillföra!

Det jag tar med mig är stämningen -den brokiga och skiftande skara människor som numera utgör VSK-publiken bjöd upp på bästa sätt. Den kommer vara en tolfte spelare många gånger under året och hade förtjänat någon växel till från sitt lag igår!

Nu hoppas jag på islossning mot Falkenberg på måndag. Vi ses då!