Reflektioner efter premiären

En premiär är en premiär. Alltid skönt att ha den överstökad. Extra skönt efter en insats som gårdagens. Den kanske inte var perfekt i en spelmässig mening men vi fick några underbara exempel på var den här klubben befinner sig.

Grönvita fans invaderade Örebro. Nära 2000 var vi. Unga och gamla. Bekanta ansikten såväl som nya. Läktarna fylldes och sången hördes över hela Behrn Arena, den här vårens första kväll.

När matchen, med 20 minuters fördröjning, kom i gång fick vi ännu fler svar. Försvaret var stabilt, Hartzell ett utropstecken. Omställningarna kändes sylvassa där bara skärpan skiljde en hårt löpande Julius Johansson från att näta minst en gång i första halvlek.

Den ifrågasatte och ständigt flyttryktade Jabir svarade för en av sina bästa insatser i Grönvitt under första 45.Hade hela tiden en klunga Ö:skare hängande över sig men lyckades trots det ta sig fram, fungerade felvänd och bjöd på ex antal fina passningar som förde tankarna till Harry Kane. Insatsen kröntes med ett fantastiskt fint 1-0.

Det var en skön känsla att ta paus i det hav av tillresta Grönvita fans som utgjorde bortasektionen.  Folk överallt, pratandes i klungor eller ståendes i långa köer för dryck och mat.

Andra halvlek hann knappt börja innan Örebros keeper, Malte Påhlsson sjabblade och fick se Mamadou Diagne utöka bortalagets ledning.  Mittfältsförvärvet bör nämnas i lyriska ordalag då han även utöver målet var lysande med sitt jobb, sin teknik och passningsspelet.  Den av medspelarna hyllade men av åskådarna, lätt ifrågasatta, ynglingen kan således bli ett rejält utropstecken under säsongen.

Fortsättningen handlade om ett stabilt VSK som höll stången mot ett ÖSK vars anfallsförsök ofta kom via långa bollar. Omställningsspelet var fortsatt giftigt för bortalaget och fler chanser skapades.

Det som sedan hände i 77:e tänker jag inte kommentera mer än att det var en enskild idiotgrej. Det ska inte få förta något av matchen och atmosfären runtom den.

 Att som tippad seriesegrare börja borta mot rivalen Örebro är inte lätt. Mycket nerver spelar in och motståndarna i sin tur ser det som en av årets matcher och ger 150 procent.  Det försvarsspel och den attityd VSK gick in till matchen med är väldigt imponerande. Inte alla toppkandidater kan leva upp till något liknande!

Efter segern var det en härlig förening mellan supportrar och spelare. Sångerna ville aldrig ta slut och glädjen var mycket påtaglig hos laget.

Mitt i segerfirandet stod Simon Johansson civilklädd, petad som han var. Om något ser jag det som smolket i glädjebägaren. Visst har VSK extrem konkurrens i årets trupp men erfarenheten och klassen Simon besitter ska inte underskattas. Han var väldigt bra i fjolårets allsvenska fram till skadan. Spelkvalitén, ledaregenskaperna och rollen som kulturbärare kommer att bli viktiga ingredienser för VSK även i år. Glöm inte det Kalle!

Dagen efter premiärsegern märks det att vi lever i en helt annan stad än tidigare. Mötte en handfull cyklister i VSK-mössor under den kalla morgonrusningen. Har också pratat om både gårdagsmatchen och klubben i allmänhet med en uppsjö av människor. 

Det finns ett intresse vi aldrig sett tidigare och det vill jag förvaltas inför tisdagens hemmapremiär mot Örgryte. En stor marsch inför och nära på publikrekord på Hitachi vore i paritet med intresset som bara väller fram över stan. Det borde ha marknadsförts långt tidigare men lägg in extraväxeln sista veckan!