Reflektioner efter VSK-Villa

I helgen spelades svenska Cupen i bandy för damer. Tack vare att sonen deltog som bollkalle kunde jag närvara vid gårdagens final mellan VSK och Villa. Det var en häftig upplevelse även om slutresultatet tyvärr inte gick Grönvitts väg.

Det var först några spända grabbar som fick instruktioner om vad som skulle göras innan de drog på sig varsin gul väst och begav sig mot respektive hörnflagga.

Undertecknad fick även dra sitt strå till stacken genom att ta plats vid sargen för att fixa till den vid eventuella pååkningar och det var en häftig upplevelse. Ja inte att sköta sargen, men att få uppleva spelet från så nära håll.  Det var en ruskig intensitet från bägge sidor. Spelarnas skridskoskicklighet och bollsäkerhet i hög fart imponerade stort.

Det var mycket vilja och en del tjurighet som det ska vara i en final. Viljan och intensiteten gick kanske utöver spelkvalitén stundtals men det förtog inte den storslagna bandyunderhållningen. Det var ingen tvekan om att två av landets bästa lag visade upp sig.

Målen följde i en dramatisk ström. Villa tog tidigt ledningen innan VSK gick ikapp och förbi. Sedan var det dags för gästande Villa att gå ikapp och förbi. Sådär fortsatte det till domaren satte pipan i munnen vid ordinarie tids slut. 4-4 och förlängning. Det var dramatiskt tills sista skäret, Linda Lohinivas hade ett friläge på stopptid, men Villas målvakt, Pernilla Elart spikade igen.

Förlängningen hade samma prägel som ordinarie matchtid. Fullt ös. Tyvärr satte gästernas Tilda Ström, efter visst försvarsschabbel, sin tredje kasse i minut 101 och guldet gled VSK ur händerna.

En finalförlust är alltid tråkig, men spelet bådade gott. VSK och Villa kommer vara med i toppen och det är inte alls omöjligt att lagen möts i fler finaler under säsongens gång.

Spelmotorn och lagkaptenen Malin Persson förtjänar också några rader. Hon är svårstoppad på mitten och själva dynamon för VSK.  Grönvitts bästa spelare för dagen.

Det var också en liten propaganda för dambandyn. Ett jäkla frejdigt och bra spel. Synd bara att den eländiga coviden alltjämt hindrar spel med publik. Det här laget förtjänar att upptäckas av fler västeråsare.

Medan jag lyfter på hatten som tack för underhållningen utlovar jag viss bevakning av dambandyn från annos sida under vintern.

Grabbarna vid hörnflaggorna då? Jo, det skötte sig med den äran och hängde betrott in västarna i förrådet efter utfört uppdrag. Förhoppningsvis fick det med sig inspiration till sin egen säsong också. För de fick se  verklig bandykvalitet från nära håll.