Samma känsla nu som för 10 000 dagar sedan

Hösten 1996. Oktober närmare bestämt. Vad minns jag? En del naturligtvis, men inte så mycket om vem jag själv var? Nybliven gymnasieelev. Skoltrött. I ett Sverige som för bara ett år sedan blivit medlem i EU och den gångna våren fått en ny statsminitser vid namn Göran Persson

En tegelstensstor gul walkman var en ständig följeslagare  jackfickan. Lite gammaldags redan då men batteritiden var vida överlägsen en CD-dito. Oasis, mer britpop, kanske Gyllene Tiders nya låtar från sitt återtåg. Lite i smyg. Kents Verkligen fanns där också. En dystert värdig följeslagare till en 16-åring.

En mörk tid inte bara för att hösten alltmer började att koppla sitt grepp om Västerås. För ett och ett halvt år sedan knivmördades hockeyspelaren Peter Karlsson. Någon av kvällstidningarna följde upp det med en bilaga benämnd något i stil med: Västerås- våldets huvudstad.  Testosteron präglade privatfesterna. Kickers, skinnskallar, andra falanger.

Mobiler fanns men knappast som var mans egendom. SMS hade börjat skickas men inte i den utsträckning som sedermera blev vedertagen. Radiosporten den överlägset bäste förmedlaren och sammanfattaren av idrott. Såväl lokalt, som nationellt och internationellt. Den där signaturen fungerar fortfarande som en tidsmaskin och tar mig tillbaka, till dessa oktoberdagar och många andra.

Det var en mörk tid men under dessa oktoberdagar skingrades mörkret och gav plats åt en rakt igenom Grönvit himmel under vilken jag drog fram på lätta steg.  Jag minns inte riktigt hur jag själv tog mig an allt det som livet förde med sig då, känslorna när VSK krossat Brage med 6-1 och definitivt säkrat den allsvenska återkomsten, dem minns jag däremot oerhört väl.

Jag stod på sektionen närmast Vasagatan. Med ett gäng polare och de redan då legendariska bandybrorsorna Johansson strax bakom.  Bland många andra. I ens vänstra ögonvrå skymtade Liston framför sin bänk, bredbent och med armarna i kors. En trygg punkt att fästa blicken på i det inledningsvis nervösa skeendet.  Nervositeten förbyttes ganska snart mot lycka. Peter Markstedt spräckte nollan och sedan var det inget annat än defilering. Kan fortfarande höra Elissons sträckta vrist som borrade sig upp i krysset och innebar 6-1. Det följdes av det största jublet som någonsin uppbringats på Vallen?

Scenerna efter. Euforisk förening i Grönvit yra. Spelare, ledare och fans. Liston i tårar och många med honom. Cyklade så småningom hem. Var på den tiden lite för ung för att totalt hänge mig till fest. Dessutom stod det måndag i almanackan. Väl hemma var det dock ett nöje att följa sportsändningarna. Sportnytt, Fotbollskväll och fyrans kaxiga motsvarighet. Sängen kändes som en bädd av grönvita moln när jag väl la mig. På morgonen slet jag hungrigt åt mig den badlakansstora VLT och lusläste allt som hade med gårdagen att göra.

Den underbara känslan som grep tag om mig den där måndagskvällen bestod i några dagar. Allt kändes lättare.

Hösten 2023. November närmare bestämt. Vad kommer jag att minnas om ett kvarts sekel?  En del kanske men inte så mycket om hur mitt 43 åriga jag ställde sig till omvärlden. En ensamstående tonårsfarsa med ibland ett inte alltför angenämt stretande för att få vardagen att snurra.

Spotify, sociala medier, allt tillgängligt via sin mobiltelefon, papperstidningar en utdöende art, strömningstjänster desto mer i tiden.  Det mesta av ens favoritmusik låg år, decennier tillbaka. Vissa färska grejer talade dock fortfarande till en. Winnerbäcks Neutronstjärnan och Miles Cyrus, Endless Summer Vacation, för att ge två glimrande exempel.

En mörk tid inte bara för att hösten definitivt kopplat sitt grepp i Sverige. Gapiga politiker på jakt efter snabba lösningar.  Skjutningar på allt närmare håll, med allt yngre offer och förövare inblandande. Krig och oro uti världen.  Om det var mörkt 1996 så var det nog ännu mörkare under året 2023.

En mörk tid men i skarven av oktober och november skingrades mörkret. Tog mig fram på lätta ben under en rakt igenom grönvit himmel. Så kommer jag nog kunna sammanfatta de här dagarna om 27 bast.

Matchdagen. Inför rekordpublik.  Bistert höstväder men på rätt sida nollan.  Gais försmädliga 0-1 på hörna. Nervositet men samtidigt livlinan Skövde-Utsikten där halvtidssiffrorna var 0-0.  Allsvenskan i Grönvita händer

Den andra halvleken, en ren autostrada av glädje. Jabirs bägge mål. Skövdes dubbla baljor mot Kiken. Nervositeten som förbyttes mot ren eufori. Känslan att se alla rusa in på planen efteråt. Allsvenskan 2024 ett faktum. Spelare och fans tillsammans. Många i den senare gruppen som varit med redan i tider av konkurshot och bara ett 100-tal på läktarna. Ett stort pressuppbåd mitt i yran.

Firade på något vis resten av kvällen.  Skrev egna texter, läste andras, såg lyriska tweets och mådde allmänt galant. Allt som tog tid under 1996 låg ju mycket närmare 2023.  Sängen kändes återigen, precis som 27 år innan, som en Grönvit bädd av moln.

Om 27 år kommer jag att vara 70 bast.  Om jag lever då kan jag definitivt och med lätthet förmedla känslorna jag en gång kände. För det kan jag nu göra med de känslor jag hade 1996, ett kvarts sekell tillbaka. När jag var 16.

Hur jag som 70åring kommer ställa mig till det liv jag lever nu är svårt att svara på. Det är emellertid häftigt hur känslorna är desamma oavsett generation. Fotboll och annan idrott förenar. Blir ett ljus i mörkret Mitt 43-åriga jag känner exakt igen det känslor min 16-åriga motsvarighet bar. Min 70-åriga framtidsversion lär sannolikt känna något liknande i den i övrigt ovissa framtiden. Det är häftigt och trösterikt.

Känslan jag fått uppleva de senaste dagarna kommer jag bära med mig till mitt sista andetag. Kunna återge om 20, 30 och 40 år.  Precis som jag kan med dagarna som utspelades för så där 10 000 dagar sedan, 1996. Förhoppningsvis bir det dock en markant skillnad från nu och framåt gentemot vad som blev fallet  från då och decennier framåt. En positiv skillnad alltså.

Grönvitt ut på planen, har visat, visar fortfarande och kommer även i framtiden visa vad vi kan!