Att gå på en VSK-match idag är en underbar upplevelse. Medelålders par parkerar på Vega, ungdomar i klungor kliver ur bussarna vid Vasagatans hållplats. De har alla sikte på Hitachi och vid entréerna får de sällskap av en lång brokig kö, barnfamiljer, mångåriga supportrar, fler unga som just ställt ifrån sig sina cyklar intill. Inifrån arenan hörs redan sången.
Inget jag ens kunde drömma om för bara ett par år sedan.
Falkenberg stod för motståndet i den tredje omgången av Superettan. Borta och hemmapremiärerna är avklarade. Nu väntade den första av många mindre glamourösa men ack så viktiga matcher i jakten på en allsvensk återkomst.
Falkenberg är en nykomling som inlett övertygande så någon promenadseger skulle det knappast bli tal om. Viss oro hyste jag efter den inte alltigenom övertygande hemmapremiären mot Örgryte.
Om vi börjar med det positiva så bar publiken på nytt fram sitt lag. Det var bra tryck matchen igenom. Vad gäller spelet så satt försvarsspelet ypperligt. Freddy ledde försvaret och Tim Harzell fortsatte att imponera. Han är inte bara en bra försvarare utan bryter fram ofta och blir därmed ett bra offensivt vapen. Grönvitt kommer inte att släppa in så mycket mål. Försvaret bör vara seriens bästa.
Vad som inte riktigt klaffade var mittfältet. Igår fick Pedro Ribeiro chansen från start. Han kommer att vara ovärderlig för laget med sin personlighet, bollkänsla och mångsidighet. Brassen ska nog inte vara startman på mitten. Falkenberg vann mittfältskämpen. VSK hade svårt i dueller och med tempot. Lyckades inte få till det bollövertag som annars ofta präglar laget.
Det var ärligt talat ingen vidare match vi fick se trots det fina publikstödet. Gästerna var minst lika bra men som en skänk från ovan kunde Jonathan Ring sätta 1-0 på lagets enda chans. Detta genom ett avsett inlägg (?) som rann rakt in i mål.
Bolltempot var inte på önskvärd nivå och bolltappen många. Det ramstarka försvaret blev halvlekens tröst och räddningen. 1-0 i paus kändes naturligtvis bra med tanke på att insatsen lämnade en del i övrigt att önska. Halvlekens sista kvart innebar en viss uppryckning men det finns mer att hämta i det här laget!
Andra halvleken var kanske en smärre uppryckning. Tempot var aningens högre och våra wingbacks gjorde sig redo i djupled. Tyvärr slarvades det enormt mycket i inläggsfasen och av en 5, 6 potentiellt skarpa målchanser blev det noll och ingenting.
Gästerna var, precis som i första halvlek, väl så farliga- en objektiv bedömare hade nog betraktat ett kryss som rättvist. Som tur var höll VSK stången, tack vare sitt klanderfria försvar. Segern innebar en mycket viktig trepoängare.
Efteråt utbröt fina scener mellan fans och spelare. Extra kul var att få se Simon Johansson säsongsdebuterna. Hans namn sjöngs vid flera tillfällen från läkarhåll och det gick inte att missta hans glädje över det!
Med 7 av 9 möjliga poäng har VSK resultatmässigt inlett stabilt. Att vinna matcher som gårdagens, när det finns saker som skaver, brukar också prägla ett topplag. Samlar man ihop intrycken från både både gårdagen och föregående matchen mot Örgryte finns dock en del skäl till oro.
Exakt om en vecka beger sig laget till Helsingborg och veckan därefter tar Utsikten emot på Bravida. Då måste tveklöst mittfältet fungera bättre och fler chanser skapas.
Upp till kamp då. Synd bara att bägge matcherna ligger på vardagar. Chansen att få med sig ett starkt publikstöd är därmed minimerad.
DU HAR VÄL INTE MISSAT
Oavgjort i bortapremiären
Max Larsson: Det är verkligen en jättestor VSK familj
Reflektioner efter hemmapremiären