Semifinal!

För första gången i den här täta serien svarade VSK för en riktigt bra insats även i Uppsala. Det satt långt inne men ikväll kunde Grönvitt bemästra de små ytorna, tjuvspelet från motståndarna och den bedrägliga isen.

I vissa avseenden påminde matchen om tidigare drabbningar på Studan. Sirius gjorde 1-0 och tog sedan även ledningen med 2-1. VSK förde däremot spelet på ett helt annat sätt än tidigare. Slarv och bjudningar gjorde trots det att hemmalaget kunde skapa sina lägen och även ta ledningen. När klockan rullade mot halvtid kändes det således skönt att ha 2-2. Tyvärr lyckades Sirius trycka in ett ledningsmål alldeles i slutet. Ett psykologiskt viktigt sådant som kunde ha fällt Grönvitt.

Inledningen av andra präglades också av visst initiativ från hemmalaget. Ett starkt bortaförsvar med en stabil Kjellsson i förarsätet kunde dock stå emot bra. Tids nog lyckades laget också bita sig in i och ta över tillställningen. Wilhelm Frimodigs kvittering till 3-3 kom ytterst lämpligt. Några övriga jättechanser skapades inte men VSK kändes klart bättre.

Domarteamet, som tidigare tillåtit mycket, tappade tyvärr greppet om matchen ikväll. Vissa saker släpptes medan andra ledde till frislag och utvisningar. Siriusgänget vrålade på straff efter en förseelse på Ted Bergström medan jag själv räknade till två, tre klara straffar för VSK. Det stod i viss mån och vägde ett tag men när Sirius, Alexander Härndahl, visades ut i minut 80 svängde pendeln över till Grönvitt rätt rejält.

Utvisningen var fullkomligt glasklar men Sirius protesterade våldsamt. Det gör att jag fortfarande någon timme efter matchen är förbannad. Domarna har generellt tillåtit väldigt mycket i den här serien och därigenom gett Sirius väl många friheter.

Uppsalalaget ska faktiskt vara tacksamma över att de inte fått fler utvisningar, frislag och straffar emot sig. Trots det har högljudda protester präglat vartenda solklart domslut. Ett lågvattenmärke!

Nåväl, VSK var de bättre laget under avslutningen av matchen. En solklar straff uteblev och några klara chanser brändes. Bolltappen från första halvlek var emellertid minimerade och känslan att hemmalaget skulle få svårt att stå emot kändes tydlig.

Det blev dock förlängning efter 3-3 vid full tid. Nervigt men hoppfullt, med tanke på hur matchen utvecklats. Jag såg fram emot avgörandet med tillförsikt.

Förlängningen hann knappast en börja innan Martin Landström lyckades betvinga Anton Andersson. 4-3 och förlösande känslor. VSK firade på tv-pucks-manér vid sin bänk. Sirius bröt ihop.

Små marginaler. Sirius ska ha all heder till den kamp man bjöd upp till men jag kan inte undvika att nämna deras dåliga attityd gentemot domare och i intervjuer. Jag tror aldrig, aldrig, aldrig att jag sett ett lag klaga på så uppenbart självklara domslut. Uppsalalaget ska som sagt vara otroligt tacksamma över nivån domarna tillät dem att hålla i den här serien. Pinsamt att höra dem orera och bete sig i den här utsträckningen!

Jag är oerhört glad över att VSK tagit sig vidare men hyser vissa funderingar om varför det var så förbannat svårt att få till det på Studan! Kvalitetsskillnaden borde ha varit tydlig även där!

Nu väntar en underbar semifinal mot Villa. Västgötarna går in som stora favoriter men senast lagen möttes i en semi, 2022, gick det till 5 matcher. Jag tror att VSK kan stå upp på ett liknande sätt den här gången. Det blir hur som helst en extra krydda att ha Pelle Fosshaug på andra sidan. Spänn fast säkerhetsbältena för en potentiell klassiker!