Simon såg till att kistan inte är stängd och begraven

Tre segrar har VSK på hemmaplan med alla flera saker gemensamt.

• Seger med 2-1
• Sena avgöranden
• Hårda skott, otagbara för målvakterna som avgörande mål.

Igår fick det också vara vår lagkapten, Simon Johansson, som stod för det så förlösande målet och helt plötsligt lever liket igen, något få trodde på i halvtid.

En riktigt svag första halvlek från båda lagen, det var mycket som stod på spel och det var ingen som tog tag i taktpinnen, eller åtminstone gjorde inte VSK det. 0-1 efter ett som det kändes då svagt ingripande av backarna och även Brattberg, men med några repriser så ser man snarare att det var en väldigt perfekt utförd nick av Islamovic, och känslan var att: Det där var säsongen.

Men i andra kom VSK, om inte ut som ett nytt lag, i alla fall ut som ett lag som försökte lite mer, och det framförallt efter att Max Larsson visat vägen genom att göra det så många i VSK inte vågar: SKJUTA!

Skottet tog, som för nionde gången den här säsongen, i stolpen, och för nionde gången också ut (inte som andras skott som går stolpe in), men på returen var han som blev värvad för att göra det som han är bäst på: mål! Viktor Granath kan på något konstig sätt efter en studs på målvakten få in 1-1 och arenan fullkomligt exploderade.

Sen började VSK:s forcering. Det var VSK som ville och trodde på det mest efter kvitteringen, men de farliga chanserna uteblev. Istället ville gärna Oscar Johnsson, som vanligt, stå i centrum och visa att han var MVP på Rocklunda.

Istället gör vi, på en fast situation (vårt andra mål denna säsong på fast), det vackra, förlösande och helt underbara 2-1 målet genom Simon Johansson, som varit så saknad på planen senaste månaden. Om det var explosion på läktarna vid 1-1, så var det ingenting mot vid 2-1. Vuxna män grät öppet, det syns på TV-bilderna efteråt att pojkar i 10-års åldern kramar om varandra på ett sätt som får mig att bara bli rörd, VSK berör, VSK är fantastiskt. Och lika dåligt man mått efter AIK hemma eller efter Peking borta, lika glad och lika bra mår man idag.

Den här segern både behövde och förtjänade vi. Det är 11 omgångar kvar att spela och massor av poäng som kan vinnas. Varje match framöver blir som en final, och vi har lärt oss att marginalerna och skillnaderna i allsvenskan är ohyggligt mycket mindre än vi (i alla fall jag) ens kunnat föreställa oss. En frisk Simon Johansson kan vara en sån skillnad. Vi vet också att serier i slutet på säsongen ändrar skepnad enormt. Flera lag kommer spela europaspel, vissa lag har sin existens att spela för, vissa har äran.

Till sist måste jag bara ge en stor eloge och känna stor stolthet över allt folk på läktaren idag. Att det kommer över 5000 trots det läge VSK befinner sig i är helt galet bra. Att det är så bra tryck på läktaren i alla fall 60 minuter av matchen idag är också så glädjande, där båda capos gör en fenomenal insats utan att nån gång ge upp. Jag är helt övertygad om att vår insats på läktaren idag var en stor anledning till att vändningen också kom. Vi ska fortsätta EXAKT så som vi gjorde idag i alla 11 matcher som återstår!

Vi ses i Halmstad!