Skador oroar i ett annars väldigt imponerande Grönvitt

Man hade naturligtvis kunnat önska sig en större publik än de drygt 1500 som letat sig till ABB Arena i eftermiddags. En lördagsmatch där VSK tog emot sin kanske främsta rival de senaste decennierna, Sandviken. Allt kryddat med närvaron från guldlagen av modell 1973 och 1993. Tråkigt att inte fler lockades av de omständigheterna.

Apropå de gamla guldhjältarna var det för min del extra värmande att se Hasse Johansson på plats på Rocklunda och iklädd den Grönvita tröjan. De färger han bar under hela ens uppväxt. Han är något alldeles extra fortfarande.

Vad gäller själva matchen så hade den ett antal ansikten. Det såg till en början utan att bli en komfortabel hemmaseger, Grönvitt gick fram till 3-0 ganska fort och tycktes kontrollera matchen. I slutet av halvleken kom dock gästande Sandviken in matchen via två snabba hörnreduceringar. Lite surt att gå till halvtid med bara ett måls ledning med tanke på hur det såg ut innan.

Den andra halvleken började också oroväckande. Daniel Berlin kvitterade och Sandviken hade bud på mer men Henrik Kjellsson fick bekänna färg vid något tillfälle. Det var på väg att bli en sån där gastkramande historia man helst slipper från läktarhåll.

Mitt i ett skede när matchen stod och vägde dunkade Jesper Hermansson in 4-3. Oerhört skönt och lättande. Även om en ledning med ett mål är minimal i bandy så återgav det VSK:arna tron och tog dem tillbaks i förarsätet. Därefter tyckte jag faktiskt att hemmalaget på nytt var det bättre laget.

Att kalla mig för lugn vid tidpunkten vore att överdriva men faktum är att Grönvitts agerande sista delen var mycket betryggande. Christoffer Fagerström svarade sedan för en ruskigt fin genomåkning och inbrytning som så småningom Kasper Sandgren kunde slå in returen på. 5-3.

Därefter skapade VSK ytterligare någon chans samt att Robin Andersson fick ett mål bortdömt för offside. Först under matchens sista minuter, inklusive stopptid, var Sandviken farliga med flera reduceringslägen. Henrik Kjellsson imponerade dock som så ofta den här säsongen och slutsiffrorna stannade vid 5-3.

Sammanfattning

En skön och viktig seger där VSK lyckades hantera såväl en skiftande matchbild som skadorna på Jesper Jonsson och Rasmus Sjöström. Jag tycker att man vann rättvist även om Sandviken långtifrån var ofarliga. Kjellsson har redan hyllats i texten. Vidare förtjänar Martin Landström, Jesper Hermansson och Christoffer Fagerström lovord. Den senare som länge kämpat för att komma in i spelet tycks nu ha acklimatiserat sig. Vilket är skönt och bådar gott.

Jag är väldigt imponerad över hur laget hämtat sig efter den tunga och stora förlusten hemma mot Villa på annandagen. Sedan dess har man i tät takt vunnit fyra raka matcher. Dels har man slagit topplag som Saik ikväll och Edsbyn dagen före nyårsafton. Därutöver har laget åkt ner till Trollhättan och Frillesås och plockat med sig segrar därifrån. Inte så enkelt mitt i ett intensivt spelschema.

Imponerande som sagt och väldigt skönt att VSK nu har fyra poäng ner till tredjeplatsen. Det enda orosmolnen är skadorna som duggat tätt i de senaste matcherna. I nuläget vet jag inte hur läget är så vi får avvakta och hoppas på lindriga skavanker.

Nästa vecka väntar först Hammarby på Zinken innan Vänersborg kommer hit om exakt en vecka. Med dessa rader önskar jag er en trevlig kväll och håller alla tummar för att skadorna är lindriga.