Södertälje kommun ger medberoendet ett ansikte

Så kom då stunden då den trofasta partnern till slut, efter många slitsamma år tog beslutet om att lämna relationen. Relationen som för länge sedan kanske innehöll mått av kärlek, men som präglats av ojämlikhet, underkastande, utnyttjande och svek under många år.

Södertälje kommun har gjort slut med stadens fd elitfotbollsföreningar. Länge har man stått vid klubbarnas sidor och stöttat – supportat – och med egna medel betalat de skulder de oansvariga partnerna dragit på sig under sina allt mer misslyckade försök att vara fungerande fotbollsklubbar.

Södertälje kommun har lagt sitt hjärta i relationen, den har gjort vad man kan göra för fotbollsklubbarna. Man har byggt en arena åt dem, man har stöttat med pengar till projekt och framförallt har man haft oändlig fördragsamhet med att klubbarna agerar som spelberoende personer där pengar rinner snabbare än sand mellan fingrarna.

På många sätt, eller kanske till och med på alla, har Södertälje kommun i sin relation till SFC och AFF uppträtt som en klassiskt medberoende person. De har varit medberoende till en missbrukare vars beteende andas daglig ansvarslöshet, fagra löften om bot och bättring, återfall, ljugande och fusk för att dölja sanningen osv.

Hos den medberoende finns i botten ofta ett hjärta av guld, en närmast outtömlig vilja att hjälpa och rätta till det som blivit fel, nästan alltid på bekostnad av en själv. Men det finns också en rädsla. En rädsla som undrar vad som händer om jag lämnar, vart tar det vägen då, det kommer att bli kaos bortom beskrivning. Det är trots allt jag som håller skutan flytande, tänker och känner den medberoende.

Så går åren, den missbrukande och den medberoende seglar vidare i livet i en dans som bara kan sluta på ett sätt, med separation. Varför då tänker ni. Jo, för ingen människa eller organisation kan bara ge utan inte få något tillbaka, alla behöver kärlek och tillit, till och med kommuner. Framförallt behöver man känna tillit, vilket är omöjligt när man har med en beroende person att göra.

Den medberoende hamnar till sist i ett läge där insikten man haft i huvudet under många år också når hjärtat – det här går inte längre. Trots fortsatt kärlek måste jag lämna för att inte helt tappa mig själv och vem jag är.

Där har Södertälje kommun hamnat nu. Nu är relationen slut med stadens fd elitklubbar i fotboll. Nu orkar inte kommunen längre. Den är in i märgen trött på allt slit med att städa upp, ställa till rätta och medelst kärlek försöka förändra sina partners. Tacken har bara varit att ännu en gång få känna svekets bittra smak i munnen och hur svärdets hugg når det kommunala hjärtat.

Nu har kommunen lämnat och uppdragit åt en hantlangare att städa upp. En legoknekt utan känslor får ta över det som en gång var kärlek.

Klubbarnas skulder till kommunen ska drivas in och kan de inte betala väntar konkurs.

Vad tog kommunen så länge undrar vi som stått bredvid och skakat på huvudet åt klubbarnas flagranta misskötsamhet. Men med insikt i medberoendets kraft och vad kärlek kan göra, så ska vi inte vara förvånande över att det fått fortgå.

Vad händer nu då? Vad händer när den medberoende i desperation lämnar för att inte själv gå under och tappa sig själv? Blir det kaos i klubbarna nu?

Intressant nog är det faktiskt få missbrukare som går under när stödet från den medberoende dras undan. Många är de exempel där missbrukaren faktiskt kan växa när relationen är slut och ansvaret på riktigt ligger hos den med problemen.

Nu får vi se om föreningarna som uppträtt som missbrukare i många år, understödda av en medberoende kommun, kan nyktra till? Kan de förstå att det nu är på allvar och att det på riktigt handlar om ens överlevnad.

Vi får se, men det är absolut inte omöjligt. Det har hänt så många gånger förr att växande kunnat ske i frånvaro av en medberoende som tar ansvar.

Kommunen måste också nu förstå att precis som i alla andra fall där en missbrukares beteende indirekt upprätthålls av den medberoende, så har man ett eget ansvar för den uppkomna situationen. Det här borde stoppats långt tidigare, för alla inblandades skull.

Nu får kommunen lära sig läxan.

För ”vanliga” missbrukare som också är ett kommunalt ansvar att hjälpa har man en betydligt mer återhållen inställning. Här är det minsann inget medberoende, man följer socialtjänstlagens paragrafer till punkt och pricka, vare sig mer eller mindre.

För framtiden är det alltså viktigt att kommunen förstår vad som har hänt. Det finns säkert fler idrottsföreningar i Södertälje som beter sig som missbrukare i sin relation till kommunen.

Nu får kommunledningen konsultera sin egen missbruksvård och lära sig hur man jobbar med missbrukare – medberoende är inte ett av de sätt som leder till framgång, så mycket kan vi redan nu slå fast.