Sportjournalistik i dessa tidevarv – en utdöende konstart – eller?

Hur många gånger har vi läsare inte blivit lurade? En rubrik till en sportartikel på en sida på nätet som antyder något dramatiskt, monstermålet, galna domartabben, fruktansvärda skadan osv. Rubriker som ska få oss att klicka i förväntan om att få läsa något utöver det vanliga, att något sensationellt har inträffat. Besvikelsen låter inte vänta på sig när vi snabbt konstaterar att innehållet inte lever upp till krigsrubrikens påståenden.

Vi blir allt mer avtrubbade. Människor habituerar till stimulin, som det så vackert heter på fackspråk. Det vill säga, vi vänjer oss snabbt med en viss nivå av stimuli. Det är därför vi överlever ljudkaoset i städer utan att bli galna av den ständiga kakafoni av ljud som möter oss när vi går på gatan. Det blir snabbt bara ett bakgrundsbrus som inte stör oss. Det är samma mekanism som ser till att vi kan tycka att vattnet när vi duschar är hett i början men bara för att en stund senare upplevs samma temperatur som kallt och vi vrider på ytterligare värme. Vi anpassar oss till stimulinivån, helt enkelt.

På samma sätt fungerar det skrivna ordet. När förutsättningen för kommunikation bygger på att människor ska fås att läsa en text via rubriker med katastrof- eller sensationsantydan, ja, då har vi samma problem som i duschen. Vi vänjer oss, orden känns kalla och lockar oss inte till läsning på samma sätt som de gjorde förr.

Rubrikmakarna måste vrida på allt mer varmvatten i rubrikkranen och idag används så många adjektiv och förstärkningsord i sportrubrikerna att ord som super, extra, extrem, osannolik osv tappat sin ursprungliga mening att beskriva något utöver det vardagliga. I vart fall när det kommer till att beskriva sportsliga prestationer.

Det går förstås att förstå rubrikmakarna. Sensationsrubriker fungerar som princip och med en affärsmodell där omsättning skapas per klick via annonsintäkter, så finns det inte så mycket att välja på. Volymen på rubriker och innehåll måste upp. Att få en potentiell läsare att klicka på länken är långt viktigare än vad innehållet i artikeln någonsin kan vara, affärsmässigt sett.

En bra journalist idag är en som skapar klickmonster, oavsett anledning och nivå på texten/filmen/poddens innehåll. Det räcker inte med det heller. Där gårdagens sportjournalister hade kravet att leverera en text per dag, ska nu en skribent skriva 3-4 texter per dag. Det leder med en tvingande nödvändighet till att texterna blir kortare med smalare fokus och grundare innehåll. Snuttifiering kallar en del kritiker dagens sportjournalistik. Det har gått så långt att journalister idag skriver ut i rubriken om en text är extra lång så att läsaren inte ska bli frustrerad över alla ord som måste läsas för att få till sig innehållet.

Man kan ju tycka vad man vill om korta och långa texter, men ett är i alla fall säkert, med korta texter tappar man möjlighet att skapa kontext och problematisera när man som skribent bara har några hundra ord på sig att beskriva något.

I förlängningen blir de korta sporttexterna så fyllda med adjektiv och förstärkningsord för att locka läsare att de närmast helt töms på substans och ibland mening. Det har skapats en egen genre för den här typen av glorifierande och överdrivit positiva texter, så kallad hejarklacksjournalistik. Det vill säga ett subjektivt berättande och hyllande av någon sporthändelse, lag eller person, där journalistikens fundament har monterats ned, att objektivt återberätta och kritiskt granska.

Men sportjournalisterna har det tufft, de ska rapportera mycket från många olika sporter på nästan inget utrymme, en ekvation som är svår att få ihop.

Det går att förstå att våra media fylls allt mer av denna typ av sporttexter.

Men trots alla krigsrubriker och förstärkningsord som idag befolkar sportjournalistiken, ja all journalistik, har våra media svårt att räkna hem sin affär. Det är helt enkelt svårt att få tillräckligt många att klicka på rubrikerna, som ger intäkter, eller i vart fall besöka en sida som exponerar användaren för reklamen som finns där.

Det är tufft helt enkelt, riktigt tufft för många media idag att få in tillräckligt med pengar för att driva sin verksamhet vidare.

Så vad händer nu? Är det den här typen av urvattnad sportjournalistik vi läsare ska få stå ut med? Mediahus utan pengar och där journalisterna måste vara stressade allkonstnärer vars primära uppgift är att generera klick och sidvisningar till annonsräknaren och där innehållet betyder allt mindre.

Finns det verkligen inget annat sätt att göra det på?

Vi på Anno 1904 beslutade oss för att ta reda på mer om förutsättningarna för sportjournalistiken i dessa osäkra tidevarv. Granskningen har vi delat in i två delar, dels den här första delen som är lite mer av en global utblick på sportjournalistikens förutsättningar och sen i en andra del där vi analyserar hur det lokalt ser ut i Västerås och Västmanland.

The Athletic

I veckan hände något sensationellt, ja, vi måste faktiskt använda det ordet för att beskriva det hela. I stockkonservativa Storbritannien startade företaget The Athletic sin verksamhet som innebär ett helt nytt sätt att rapportera runt Premier League, Skotska ligan mm.

Traditionell engelsk media har beskrivit det hela som amerikanskt rovdjursbeteende på mediemarknaden och på brittiskt vis fnyser man åt tilltaget som barbariskt och allmänt ovärdigt, ni vet, på det där sättet som bara engelsmän kan göra.

På twitter har den brittiska The Athletic-sidan redan 60 000 följare på några dar och man skriver i en tweet ”Quite simply, we’ve been blown away. Thank you so much for your support and to those who have subscribed so far”.

Det andas framgång, vad det verkar.

Så då har det blivit dags att beskriva vad The Athletic är för något.

The Atheltic startade 2016 i USA som ett webb- och appbaserad sportnyhetsförmedlare med fokus på att producera högkvalitativa texter runt idrott på lokal nivå.

Man såg en nisch att kunna rapportera runt lokal sport på en journalistiskt högre nivå än vad den lokala tidningen vill och/eller har resurser för.

Strategin har varit att rekrytera kända och riktigt bra sportjournalister. De har sedan fått uppdraget att ta hand om en stads klubbar, i låt säga Amerikansk fotboll och bara skriva texter om dessa klubbar.

För att förstå konceptet skulle man kunna översätta det till Sverige genom att säga att det som The Atheltic gör är som att Erik Niva rekryterades för att skriva texter om Malmö FF bara, eller att Västeråssonen Kalle Karlsson på Sportbladet rekryterades för att enbart skriva texter om VSK och kanske Skiljebo i Västerås.

På många sätt är The Athletics approach till sportjournalistik antitesen till det vi beskrivit ovan. Allt är reklamfritt, inga hysteriska rubriker för att locka läsare. Journalisterna är tillsagda att inte skriva massa ytliga och sensationsdoftande saker varje dag utan fokusera på de längre och djupare texterna. Texterna är därför långa, beskrivande, förklarande, analyserande och sätter saker i kontext.

Man tar betalt likt Netflix med en månadsprenumeration på en app. Priset är lågt, 5 dollar/månaden för att följa en stad och hela tjänsten vänder sig till lagens supportrar, fans och intresserade. Man struntar i att rapportera till den breda massan, det får andra göra utan man vänder sig direkt till de riktigt intresserade.

Företaget startade 2016 med att börja skriva om lagen i Chicago och har nu expanderat till 47 städer i USA och Kanada. Man har i sommar passerat en halvmiljon betalande prenumeranter och intressant nog är en klar majoritet av dessa under 35 år, personer som ingen trodde ens var förmögna att läsa längre sporttexter, uppvuxna med snuttifierade hejaklackstexter som de är.

Förutom att täcka den lokala sporten har man också hyrt in skribenter som mer traditionellt täcker hela sporter och ligor inom sporterna. Idag täcker man alla stora sporter lokalt i 47 städer och dessutom nationellt. Man fortsätter att expandera och nyligen började man rapportera runt motorsport.

Kunderna köper inte bara sin lokala sport utan också nästan alltid den nationella bevakningen inom sin sport och kanske lite annat. The Athletic gör paket av sina produkter och man säljer det till ett mycket konkurrenskraftigt pris.

Det kanske mest iögonfallande är att efter ett år är 90% av prenumeranterna kvar. Det är en extremt hög sk retention rate och en siffra alla prenumerationsbaserade verksamheter, oavsett vad det är, bara kan drömma om.

Prenumeranterna skaffar man framförallt genom att de kända journalisterna har stora följen som redan läser allt de skriver, många av dessa blir naturliga prenumeranter till The Athletic.

Inom ett år är alla städernas rapportering vinstgivande för företaget, de flesta inom sex månader. Hur man än vrider och vänder på detta visar det att marknadsstrategin fungerar som tänkt för The Athletic.

Företaget har blivit känt för sin aggressiva stil att rekrytera de bästa journalisterna inom respektive sport. Man erbjuder bättre löner, förmåner, aktier i bolaget osv och man har verkligen lyckats rekrytera många av de bästa också. Övriga media som blir av med sina talanger gnäller i högan sky, vilket gjort att The Atheltic har fått så mycket gratis reklam för sin verksamhet att det många gånger om betalar igen vad man ger extra i lön till de man rekryterar.

En riktig framgångssaga vad det verkar. Nöjda kunder, bra journalistik som folk är beredda att betala för.

Och nu ska man alltså ta sig an Storbritannien och bla den engelska fotbollen i Premier League.

Man har gjort som i USA – gått in stenhårt och rekryterat ett femtiotal toppnamn inom engelsk fotbollsjournalistik. Allt under största möjliga publicitet från de drabbade tidningsredaktionerna och nätsajterna. Det har varit stort tumult de senaste månaderna men nu är man alltså igång.

Upplägget är lite annorlunda i England där man nu initialt bara jobbar från London och varje journalist har tilldelats ett av Premier League-lagen som man ska skriva om. Förutom detta täcker man hela ligan men även andra ligor i Storbritannien.

Belackarna är många och kritikerna är högljudda. Man menar bland annat att folk i Storbritannien redan har så mycket mer högkvalitativ rapportering att tillgå runt PL-lagen än vad som är fallet i USA runt deras stora sporters lag. Därför kommer det här aldrig att fungera i England.

Hur det kommer att gå får vi väl se som sagt. Men oavsett vad vi tycker om det som händer i Storbritannien den här veckan är hela The Ahtletic ett enda stort bevis för att det finns en marknad för god sportjournalistik där klubbarna, spelarna och människorna i och runt föreningarna får ett ansikte, förmedlat via välskrivna och djuplodande texter.

Det intressanta är ju att när nu sportmedia allt mer går över till video för att det är snabbare, kräver mindre jobb och är lättare att presentera reklam i, så gör alltså The Atheltic tvärtom. De baserar hela sin affärsidé på långa krångliga texter.

Vi på Anno-redaktionen har inte tid att hålla på något PL-lag, vi har fullt upp med VSK. Men vi vet ju att många av våra läsare är stora supportrar av diverse engelska lag. Om någon av er testar på The Athletics nya rapportering runt något av lagen vill vi gärna höra mera runt era intryck och hur den står sig mot annan rapportering som finns tillgänglig. Tveka inte att höra av er med era synpunkter lite längre fram.

I nästa del får ni läsa om den lokala journalistiken i Västerås och Västmanland, vad funkar, vad är dåligt, skulle The Atheltics modell funka i Sverige och så lokalt som i Västerås? Ja, vi ger er så klart svaren.