Stegen är lätta, rösterna många och tonen är väldigt optimistisk. Den Grönvita luften bor i våra steg!

När jag lämnade Parken, som jag fortfarande väljer att kalla Hitachi Energy Arena, i lördags gjorde jag det på de utan tvekan lättaste steg som någonsin tagits på väg därifrån. Det var på alla sätt en underbar känsla. Knutna nävar, lyriska kommentarer från såväl bekanta som obekanta människor på väg ut.

Äldre snubbar som var medelålders redan på den tiden Liston förde upp oss första gången, 1978. Andra så unga att det knappast har minnen av drömhösten 2015.  Glädjen var dock lika slående i bägge ålderslägren.  Fantastiskt fint.

Kom under cykelturen hem, långt upp på Skallberget fortfarande omslingrad av en orm glada VSK:re, att tänka på hur det var för så där 10 år sedan. I egenskap av vlt:s sportbloggare hände det att jag äntrade Parkens lilla presskur för att se någon av matcherna, ofta lika gråa som arenans betong.

Nedanför mig kunde jag räkna ett gäng ryggtavlor som bildade den närmast sörjande skaran som bevittnade eländet. Redan då kunde man höra en tapper klack på andra sidan dra sitt står till stacken.  Det var en ganska hopplös tid. Syrianska, Akropolis och Frej var några av motståndarna som knappast satte färg på den gråa tillvaron.

Trösten bestod ofta i kaffebrödet och pratstunden som min kompis Erik Eklund erbjöd. Det var väl elitfotboll i någon form, men den hängde i en extrem tunn tråd som när som riskerade att brista.

Tids nog blev jag närmast apatisk i min relation till VSK Fotboll. Minns exempelvis säsongsavslutningen 2014, som avgjordes 1 november, väldigt tydligt. Det finns andra mer heroiska supportrar som var i Norrköping där och då. Egentligen borde väl de få berätta sin historia men i alla fall.

Seger mot Sylvia skulle innebära säkrat kontrakt. Följde matchen via vlt under en joggingtur ackompanjerad av ett snöblandat regn som la sig  lika tungt som säsongen över träningsjackan. Mörkret kom på det där sättet det bara kan göra när almanackan  ”knytnävspräntar” in i dig att det är november. Stannade ett apr gånger och plockade upp luren för att se resultatet.

Ni känner till historien allt för väl. VSK lyckades inte betvinga Sylvia. 2-2 blev det. Den där tunna tråden brast men någon jävel fångade den i luften. Detta genom att Huddinge vände sin match mot Valsta Syrianska i den matchens sista skälvande minuter.

Säkerligen innebar det jubel för de tillresta fansen på plats i Norrköping.  Jag, under slutfasen av min joggingtur, kände däremot bara likgiltighet. Klubben kändes som en hopplös släkting som alldeles för ofta svikit en. Efter löpturen duschade jag och släppte alla tankar på VSK Fotboll direkt. Detta som en ren självbevarelsedrift. Västerås och fotboll kändes som en fullkomligt barock kombination. Att mitt hår inte fått Glenn Hyséns färg var ett rent under.

Länge var den där joggingturen och VSKs ödeskamp i Norrköping ett minne jag ville förtränga. Den här våren och sommaren har det däremot blivit rätt skönt att plocka fram det ibland, som en slags måttstock. Nio år har gått och en jävla massa turer har det varit längs den inte alltid spikraka vägen framåt och uppåt.

Nu står vi visserligen inte på ett krön, för vi kommer definitivt att ta oss ännu högre. Vi kan dock titta ner på det dystra tider som varit och känna stolthet över det laget åstadkommer nu. Ingen, verkligen ingen. Inte ens någon fullproppad med en massa uppåttjack kunde i sina mest febriga drömmar ana den här utgången.

Det är en tränare med en väldigt tydlig spelidé som har ett skarpt öga för spelare. Han hittar namn andra missar, tror på dem och utvecklar. Det är en spelartrupp som trivs tillsammans, det syns i hur mycket de löper och hur mycket glädje som forsar fram efter ett mål. Simon Johansson är hjärtat som västeråsare, kulturbärare och kapten men jag är övertygad om att varenda spelare i truppen skulle offra en hörntand för klubbmärket.

Det görs mycket rätt på planen men det är lika underbart att se allt som försiggår utanför densamma. Notera bara hur alla kids tas emot med öppna armar. Skolor besöks, ungar bjuds in till Parken, som idag. Unga har lärt sig älska VSK och nya röster hörs på läktaren.

Superettan var länge en gigantisk utopi. Nu ligger vi tvåa i den med god marginal ner till plats tre. På allsvensk mark. En knapp vecka efter en nästan fulländad seriefinal mot Utsikten. Bara dagar innan en lika häftig toppmatch mot just trean Gais.

Stegen är lika lätta nu som de var i lördags. Förhoppningarna är rentav ännu större nu. Mycket kan hända i en lång serie, idrott är som ni vet mycket vansklig och oviss Det jag ser från laget skänker dock så mycket tillförsikt och hopp. Segrar kan komma via en strumprullare på övertid men i VSK:s fall kommer de via en mycket stor övertygelse och stabilitet.

Vi kallade hösten 2015 för drömhösten – vad ska vi kalla den höst som nu ligger framför våra fötter? Svårt att säga men jag ser fram emot den på ett sällan skådat vis. Stegen är lätta, rösterna många och tonen är väldigt optimistisk. Den Grönvita luften bor i våra steg!