Supporterskapet – portalen mot en parallell värld

Supporterskapet är på något sätt en portal som konstant är öppen mot en parallell värld. Som förälder står du där i pulkabacken med dina och andras knoddar. Pratar med någon bekant förälder. Ler lite förstrött åt sonen som hoppar med sin slide och vill få uppmärksamhet.   Bakom leendet är din tankeverksamhet fullt upptagen av annat, besvikelsen över gårdagens förlust gnager som en råtta på en el-kabel. 

På konferensen frågar chefen om alla är nöjda. Du nickar, lika förstrött den här gången. I själva verket är din tankeverksamhet fullt upptagen över kvällens startelva som du lyckats nästla dig fram till under mötet. Varför i helvete spelar vi inte med tre forwards, orerar du i ditt inre medan sorlet håller på att avta omkring dig.

På Ica Maxi frågar din fru om ni ska äta kycklinggryta eller korv i ugn. Kassler svarar du som knappt lyssnat. Fullt upptagen av den kommande slutspelslottningen.  Hon tittar på dig med en falnad glimt av ilska. Nära att ge upp över detta hopplösa fall.

Du är utåt en lugn och sansad, förälder, man och kollega men inom dig rullar bergochdalbanan för jämnan. Förtvivlan, hopp, uppgivenhet. Vid 20 tror du att det bara är något förenat med just den åldern, vid 40 inser du att du hade fel. Det är likadant fortfarande.

Supporterskapet är också galna förutsättningar. Premiärmatcher så in i helvete kylslagna att du redan i halvtid får kämpa för att få käkarna rörliga och göra dig redo för en liten analys i kön till kaffet.  Din fru väcks när du äntrar sovrummet kvällen efter. Hon märker att du skakar av frossa, undrar varför rösten är brusten och kan heller inte undgå den diskreta lilla doften av sponk som tuggummit inte kunde neutralisera.

Supporterskapet är också småstädernas pubar med  den halvhjärtade planksteken och den stora starka för 150 spänn.  Det är arenanamn du glömt så fort dess namnskylt passerats. Sedan är det bussresorna, alltid livade på ditvägen, vitt skuldnivå på återresorna: rockkonsertnivå vid seger, gudstjänsttystnad  efter en förlust. 10 man som kastar sitt vatten efter att busschauffören snällt stannat vid bussfickan bortom ingenstans..

Essensen i det hela är jakten lyckan. Den du i ärlighetens namn så sällan känner men så väl eftersträvar. Längtan efter att få avancera i seriesystemet, gå upp, etablera sig i en högre division eller bara den neurotiska lättnaden över att inte åka ur. De där känslorna du eftersträvar kanske du bara få några få av på tio år.

Den känslan är ändå värd att vänta på i år,  eller i decennier rentav. Som någon gammal författare sa: Hur kan man säga att livet är meningslöst när det är så svårt. Det är liksom kampen som ger det mening.

Det är därför du står där lätt frånvarande i pulkabacken. Eller är redo för en heldag i buss till någon ip med eländig leråker som enbart borgar för långbollar. Bortom horisonten anar du den där lyckan. Som förenar dig med andra likasinnande. Som skapar några av livets allra bästa stunder, näst känslan att bli förälder. Faktiskt.

.När du uppnår en av de stunderna är det värt alla jävla bussresor, alla nervösa slutminuter som känns som timmar, alla sömnlösa nätter.

Portalen är lika öppen mot den där andra världen idag som den någonsin varit. Bergochdalbanan rullar inom mig konstant. Hoppas vi bara får förenas igen. Promenera till parken för en premiär oavsett vilket skitväder som står till buds. Sätta oss på en buss mot lättglömd destination eller bara få ynnesten att stå där på en läktare tillsammans.  Livet är liksom satt på undantag tills dess.