Tack VSK, nu gör vi något minnesvärt av den här serien

Jag sitter i vardagsrummet i skrivande stund. Tittar på händerna, de har precis slutat skaka, pulsen slår fortfarande fortare än normalt, rösten är hes. Den Grönvita sjalen har av okänd anledning hängt med upp. Kanske p.g.a viss förvirring men den känns väldigt bra att vila ögonen på nu.

På tv:n rullar Liverpools Champions League-möte med Inter från Anfield. Matchen som under normala förhållanden upptagit mitt sinne känns lika het som en kenodragning. VSK:s timsgamla seger över Villa i den andra semifinalen upptar fortfarande all uppmärksamhet.

Vilken fantastisk match det blev till slut. En drabbning som renderade i en episk seger! Det var inget man kunde ana inför matchen eller ens efter första halvlek. VSK var visserligen ganska bra, precis som i första halvlek i Lidköping. Villa kändes dock stora, tunga och effektiva.

Gästerna satte hörnor medan Grönvitts diton sögs upp av ruset. Hade studsarna med sig och fick precis som i första matchen målen med sig. VSK ledde förvisso med både 1-0 och 2-1, men vid halvtid var det likväl underläge med 2-3 efter rett sent mål av Tim Persson.

Fruktansvärt typiskt och förbluffande likt första matchen i serien. Inte nog med att Villa är bra, de ska ha de där satans flytet också kände jag på väg för en mugg pauskaffe.

Det VSK som långtifrån varit dåliga men som känts numret mindre än sin motståndare hade emellertid en helt annan energi vid starten av andra halvlek. Man kändes större, tyngre och rappare. Gick in i varje duell med frenesi.

Trots VSK:s väldigt starka inledning kom ännu ett psykologiskt olägligt baklängesmål. 2-4 mitt i VSK:s pånyttfödelse. Sedan skulle en halvleken explodera i en fantastisk bandy där man led alla helveteskval. 2-4 blev 4-4 och enormt jubel. Villa skulle dock omgående replikera dubbelt. 4-4- förvandlades på bara någon minut till 4-6. Helvete!

Det borde ha varit hopplöst och uppgivet men VSK tog direkt en timeout och gick sedan ut med samma energi som innan. Inga tunga mål skulle få laget på knä ikväll. Den saken framstod med all önskvärd tydlighet.

VSK forcerade, en reducering kom och stämningen blev elektrisk. Jag vankade nervöst av och an mellan sektionerna medan klacken bar fram sitt lag. I det där virrvarret kom också 6-6.

En förlängning hade känts bra med tanke på de underlägen VSK hamnat i men laget var inte klara. Kasper Sandgren forsade igenom minuter före stopptid och sköt 7-6 i flykten. Mirakulöst snyggt och makalöst viktigt!

Målet var superlöftets tredje mål för kvällen och bör betraktas som ett av årets snyggaste. Vilken prestation!

Långa minuter följde men Grönvitt höll ihop fantastiskt bra. Det blev några hemska hörnor för Villa men ingen av dem gick in. Efter tre evighetslånga stopptidsminuter satte domare Christoffer Aidesjö pipan till munnen och blåste av dramat.

Vilken fantastisk match och vilken underbar seger. En episk sådan!

Villa var bra och hade sina chanser men med tanke på deras hopplöst jobbiga mål kändes segern som en rungande följd av karma.

Segern innebar inte mer än att serien är utjämnad. Prestationen gav dock en väldig mersmak. Andra halvlek vittnade om att VSK har så mycket att ge än vad man i fick ut i den här seriens första tre halvlekar. Den känslan får vi bära med oss ikväll och inatt.

Nu har ytterligare en timme gått. Sitter fortfarande kvar i soffan. Fotbollsmatchen pågår alltjämt men känns inte mindre ovidkommande nu. Pulsen är i det närmaste normal men jag är fortfarande fylld av den här episka VSK-segern. Blickar mot sjalen som hänger över fåtöljens armstöd. Ler och utbrister: tack VSK, nu gör vi något minnesvärt av den här serien!