Tänk vad en Grönvit sjal kunnat berätta….

Det vankas hemmapremiär för VSK Fotboll. Som alltid i speciella Grönvita sammanhang åker den äldsta av mina numera många VSK-sjalar fram. Jag hänger den på en dörr i väntan på tisdagen. Sjalen väcker många tankar. Minnen av det som varit. En del saker jag själv upplevt, annat som skett innan min tid. 

Sjalen är nämligen ett arv från min brorsa och har hängt med längre än jag själv, sedan 70-talets mytomspunna dagar av Liston-skrik och embryon till läktarkultur. Arosvallens snålblåst och Rocklundas iskyla har säkerligen satt djupa spår i den. Naggat den i kanten. 

Den är vid god vigör trots detta och om den kunde så skulle den haft en massa maffigt att berätta för oss som inte var med när det begav sig. Om Torbjörn Eks kvalitéter på bandyisen, om SM-finaler och hur VSK-klacken blev en pionjär för svensk läktarkultur i skarven mellan 70 och 80-tal. Hört dem skandera: ”Jocke Bager går på vatten”. Rabblat smeknamn som Gruvan , Stickan, Berne och Mille. Sett Per Nilsson vinna den ena nickduellen efter den andra, förundrats över hur just Gruvan alltid kunde få kramp!

Det är stories väl värda att se tillbaka på, värmas av och garva åt. Stories som var och en förtjänar en egen text egentligen.

 Minnenan är många. Även i en mer sportslig mening. Allsvenska sejourer, väldfyllda derbyn mot IFK och mycket mera har passerat. Vissa saker kan jag själv återge. Annat hade sjalen kunnat bidra med, om den nu haft förmågan att berätta. 

Trots allt roligt har mycket, när det gäller just fotbollen,  präglats av turbulens. Det har grumlat en del. Diverse kontroverser, en tränaromsättning som skulle få den mest kaotiska av italienska klubbar att blekna, ekonomiskt trubbel. You name it. 

När det varit som värst har fotbollssäsongen närmast varit en utdragen ångest mellan april och oktover. Med bandyn som en slags psykofarmaka. 

Med betoning på varit för när jag ser den gröna och vita sjalen väcker den utöver minnen också förhoppningar om en ljus framtid. Det känns som att det är tid för att vända blad eller rentav byta till en ny bok och placera den gamla långt in i i minnenas förråd. 

Det börjar pratas om VSK på ett annat sätt och från allt fler håll.  Visst har VSK varit på tapeten även förr. I tidningar och annan media, via snack på kafferaster eller under ungarnas träning. Då har det emellertid till stor del handlat om negativa företeelser. 

Inte ens under allsvenska året 1997 var vi förskonade. Säsongen hann knappt starta innan löpsedlarna basunerade ut Listons klavertramp om ariska VSK. Sedan följde dubbla tränarbyten och fortsatt kamp i bottenträsket. Fokus längre och längre ifrån själva spelet.

Nu blåser andra vindar. Man anar en helt annan atmosfär via det man läser eller hör i samspråk med andra. Rikspressen rapporterar om skrällsegern över BP, i kioskkön benämns laget, spelet och spelarna. Inte ekonomin, inte något annat turbulent. 

Om det vill sig väl kan VSK Fotboll hamna i en sits man egentligen aldrig befunnit sig. Vara i pole position i stan i fråga om intresse och förhoppningar. Starten mot BP var en föraning, matchen mot Brage kan bli ytterligare ett steg på vägen. 

Hemmapremiär på tisdag alltså, mot nämnda Brage. Den beprövade sjalen blir en given följeslagare. Jag kommer knyta  den om halsen med samma stolthet som alltid  och bege mig till Bondtorget, för att därifrån ta sikte på Solid Park. I sällskap av många andra.

Frågan är inte om det blir mycket folk, för det blir det garanterat. Frågan är om det blir publikrekord eller inte? Jag kan tycka att det borde bli det. Med comeback i superettan, en vinst i ryggen och enbart fotbollen i fokus finns åtminstone goda förutsättningar.

 Sjalen har hängt med i 40 år minst, jag hoppas och tror att den orkar med ytterligare 40. Längs vägen kommer ännu fler minnen att samlas. Minnen som lär ge upphov till fler stories värda att berättas. Bättre historier än tidigare. Förhoppningvis redan långt innan det gått 40 år. Med mer utrymme åt det sportsliga och mindre av det andra. 

Det sistnämnda har som bekant fått allt för mycket utrymme tidigare. Nu sätter vi punkt för det och tar sikte på något nytt. Håkan Hellström har citerats förut och tål att citeras ytterligare en gång: ”Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än”