Kalle lever i högsta grad – i våra hjärtan och minnen

Det fanns en tid när VSK Bandy var hela stans egendom. Något man pratade om överallt.  I närbutiken; bland mjölk, flingor och bröd. Eller under lunchrasten på jobbet, med blicken ovanför en uppslagen vlt och kaffet intill sig. Spelarna var Hasse, Ola, Pelle och Lillis. Det behövdes inga efternamn.

En del av detta kunde tillskrivas atmosfären på den tiden, vintervädret, glöggdoften, sångerna, handskapplåderna. Annat handlade om sportsliga framgångar och stora profiler. Gulden avlöste ju varandra och stjärnorna var många.

Trots alla stjärnor och allt det andra tror jag att en person som huserade alldeles vid sidan av isen var viktigast av allt. Språkröret för klubben, limmet som fick alla dessa delar att fogas samman. Ljusgestalten i den annars lätt misantropiska supportervärlden. Kalle Rosenberg.

Alltid med fokus på att heja fram VSK. Aldrig ett ont ord mot motståndare eller domare. Utrustad med en unik kärlek och hängivenhet till sitt favoritlag.

Idag är det exakt tio år sedan hans grönvita hjärta slog sitt sista slag. Tiden går, men Kalle är i allra högsta grad levande ännu. Jag kan se honom väldigt tydligt framför mig även idag.

Vart man än befann sig på Rocklunda så skymtades han nånstans. Från klacken när han drog i gång oss, i korvkön när han susade förbi, på väg till den andra läktarsidan, tillfälligt stående bakom ena målet för att njuta av ett anfall.

Tunt klädd, trots många bittra minusgrader. En VSK-tröja, skyltarna och megafonen. Det vita håret som lystes upp av vintersolen. Jag kan se honom väldigt tydligt framför mig som sagt. Allt känns väldigt levande, som om det sker just nu.

Och om jag kan se honom väldigt tydligt så hörs hans röst om möjigt ännu tydligare: ”Heja alla är ni klara” Bruset i megafonen och så övriga klackens svar. ”Jajamensan fattas bara VSK!”

Det är minnen som gör mig väldigt varm. Kalle lever i högsta grad. I våra hjärtan och minnen. Han som en gång fungerade som limmet som höll samman allt det bästa av VSK Bandy.

Medan vi har honom så levande blickar han nog ner på oss från sin himmel. Omgiven av en is från vilken ett Grönvitt lag dominerar, ackompanjerad av en klack som svarar på hans ramsa: ”Heja alla är ni klara!