Uppförandet av Zlatanstatyn var lika obegåvat som skadegörelsen

Sveriges genom tiderna bästa fotbollsspelare är en av många anledningar omdebatterad person. VSK-publiken fick lära känna honom redan i april 2000 när Malmö FF vann inför 4200 person i en seriematch på Arosvallen. Zlatan Ibrahimovic var självklart en av målskyttarna. Tjugo år senare har han hunnit med mer än vad någon kan drömma om. Han har vunnit franska, holländska, spanska och italienska ligan, Europa League, och ett oändligt antal cuper och guldbollar. Samtidigt har han varit med och tagit Sverige till flera EM och VM-turneringar. Det råder inga som helst tvivel om att han är en fantastisk och närmast övermänsklig fotbollsspelare. 

Zlatan har inte heller fått något gratis. Vägen från Rosengård till fotbollens finrum har varit lång. Trots framgångarna och allt han gjort för svensk fotboll har kritikerna varit många. Ibland har det funnits en unken ton av jante och rasism i kritiken, men Zlatans självsäkra frispråkighet har upprört fler än Mattias Karlsson (SD) som 2007 påstod att Ibra inte är svensk. I samband med Fotbollsgalan 2013 uppstod en debatt om varför Anders Svensson skulle prisas med en bil av förbundets sponsorer med samtidigt som Therese Sjögran blev utan. Zlatan kommenterade det hela med att damerna kunde få en cykel med hans autograf istället, och fick ännu en gång nya ovänner. 

Gör det honom till en sämre fotbollsspelare? Knappast. Förtjänar han att hyllas och bli ihågkommen? Självklart. Var det rätt att resa en staty av honom i Malmö? Nej, tydligen inte? 

I de flesta svenska städer finns en praxis när det kommer till namngivning. Man namnger inte gator och platser efter nu levande personer. När förslaget om att ge torget utanför Västerås stadsbibliotek namn efter den då 81 åriga nobelpristagaren i litteratur Tomas Tranströmer gjorde man ett avsteg från denna praxis utan att ta några större risker. 

De som godkände idén om en majestätisk staty av Zlatan Ibrahimovic utanför Swedbank Stadion i Malmö hade ett helt annat ställningstagande att göra. För det första är det inte självklart om en levande person överhuvudtaget ska avbildas på det sättet. För det andra är frågan hur personen ska porträtteras. 

När den franska konstnären Adel Abdessemed fick uppdraget att avbilda Zinedine Zidane skapade han Coup de tête, en staty som föreställer Zidanes skallning av Marco Materazzi i VM-finalen 2006. Matchen var Zidanes sista någonsin och den slutade med att han gick av planen utvisad, som en förlorare. Trots att statyn förkroppsligade hur många av oss minns Zidane som spelare har den redan monterats ner.

Sedan Zlatan meddelade att han går in som delägare i Hammarby har hans staty vandaliserats flera gånger. I helgen har det rapporterats från hans skånska hemstad att statyn sågats av vid fötterna och en talesperson från Malmö stad har gjort ett uttalande om att kommunen överväger att flytta statyn. Samtidigt som det går att förstå besvikelsen över Zlatans engagemang i Hammarby, och därmed indirekta svek mot moderklubben och dess supportrar, är skadegörelsen ett uttryck för något vidrigt och kränkande. Men det sätter också fingret på vilket obegåvat beslut det var att uppföra statyn från början.  

Snälla låt oss slippa statyer, gator och torg namngivna för att hylla våra nu levande politiker, kändisar och idrottsstjärnor. Att i brons eller asfalt slå fast att en person är och för all framtid kommer att vara en förebild, en ikon, är absurt. Zlatans staty saboteras kort efter uppförandet för att han svikit sin moderklubb genom att investera i en konkurrent. Sabotaget är oförsvarbart, men skadan är redan skedd. Statyn kommer för alltid att symbolisera något annat än vad konstnären Peter Linde, Malmö FF och Malmö stad föreställt sig.

Samma år som förslaget om att skapa Tranströmers plats presenterades vann västeråsaren Loreen Talhaoui Eurovision med låten Euphoria. En i denna text ej namngiven lokalpolitiker föreslog då att det kanske kunde vara en kul idé att döpa om torget på Önsta Gryta till Loreens torg. Loreen är en fantastisk sångerska och människa, men idén har inte blivit bättre med tiden.

Men en bronsstaty av Vigge på Rocklunda skulle väl vara coolt? Nej! Sansa er nu. Killen må ha räddat klubben och vi älskar honom, men vi kan väl ändå vänta tills han återvänt som 32-åring och vunnit SM-guld med Grönvitt, varit tränare i tolv år och ordförande i dubbelt så många. Någon gång närmare 2094 när hundraåringen Vigge blivit både historisk och historia kan väl våra barn diskutera saken.