Vad var det här egentligen?! Det är inte sant vilket lag vi håller på!!!

29/1 1904 är ju datumet framför andra för oss VSK:are.  Idag kan vi dock utan tvekan även lägga den 24/7 2023 på minnet. Alla som såg VSK:s match mot Gais på Gamla Ullevi var iallafall rörande överens om att detta var det bästa laget presterat- sedan vad vet jag? Malmö 1978 kanske, någon insats 1996? Svårt att säga men bra var det, fantastiskt bra rentav. En match och ett datum som nu skiner tydligt i klubbens historia.

Tenniskommentatorn Maria Strandlund Tomsvik brukar emellanåt, efter någon fenomenal boll utbrista: Vad är det här? Det är inte sant?! Det kan tyckas långsökt att nämna henne och tennis i en text om VSK Fotboll.  Det var emellertid lite så jag kände vid ett flertal tillfällen under matchen. Vad är det här, det är inte sant!

Hade äran att se matchen på plats. Ett äventyr som inleddes på klassisk mark, där en brokig samling inväntade bussens avgång. De vita bokstäverna, över de nu sedan länge övergivna entréerna, som formar ordet : A R O S V A L L E N väcker många minnen. För min del tar de mig tillbaka till mitten av 90-talet. En tid då fotbollen var på väg uppåt, en tid som faktiskt påminner om det vi upplever nu.

Väl på plats i bussen var stämningen sådan som den bara kan vara på en buss full av en massa VSK:are. Skrän, skrönor och ljudet av ölburkar som öppnas. Med en väsentlig skillnad, idag är VSK:arna en skara som tror på sitt lag och hyser optimism. 

Vi rullade ut från Arosvallens bekanta domäner med sikte på Göteborg. Efter ett antal stopp för toalettbesök och inköp av en massa mediokert tilltugg till påtagliga överpriser närmade vi oss GBG. Ett regn gjorde oss länge sällskap men väl framme tycktes vi få uppehåll.

I entrén till Gama Ullevis bortasektion slog vi följe med ett gäng ytterligare Grönvita. Semestrande familjer såväl som ärrade supportrar. Kul att se den blandning av människor som numera utgör VSK-familjen. Jag har ingen siffra men nog borde vi varit mer än 200 på plats?

Min känsla på väg upp på sektionen var optimistisk med en lätt anstrykning av nervositet. Något annat vore konsitgt. Uppstickaren Gais i Göteborg. Ingen lätt uppgift. Vid avspark skingrades min nervositet till en början. Grönvitt pressade väldigt bra och erövrade boll hela tiden. Den förbluffande spelskicklige Jabir frispelade exempelvis Patric Åslund, vilket borde ha resulterat i 1-0 men icke.

En bit in i halvleken kom Gais in i tillställningen, vid några tillfällen tyckte jag att vi höll i boll för länge vid uppspelen varvid hemmalaget kunde bita sig fast. De hade några riktigt vassa chanser men där vi hade lite tur med att skotten gick utanför. Högre upp i banan var det fortsatt bra. Väldigt bra faktiskt.  Ett hysteriskt löpande lag med den smarte Simon Johansson som spindeln i nätet. Alltid rätt till bollen, fyndig i tänket och med fin förmåga att spela på få tillslag.

I slutet av halvleken tryckte Simon Gefvert in 1-0 vilket blev halvtidssiffrorna. Gais hade en period med tryck men överlag ett rättvist resultat.

Paus och lyriska miner från de flesta. Vilket lag vi har, var det generella omdömet. Få kan motsätta det påståendet. Klev upp inför halvlek nummer två och kände stor optimism.  Till en början förde hemmalaget spelet vilket kanske var logiskt med tanke på resultatet. När Jabir petade in en retur på ett skott av Simon Johansson golvades emellertid göteborgarna. Det som därefter följde vågar jag påstå är den bästa fotboll jag sett av VSK. Det går ju inte att med relevans jämföra något från 1978 eller 1996 med något 2023. Emellertid måste det varit någon insats från de åren som överhuvudtaget är jämförbar.

Vilket lag det är! För det är ju laget tillsammans som utför dessa fantastiska prestationer.  Det märks inte minst i den kollektiva glädjen i samband med målen. Allt finns där. En bra målvakt, en ovanligt samspelt backlinje som väl borde gör många allsvenska klubbar avundsjuka. Freddys mastodontbrytning i första är bara den värd ett omnämnande.

Vidare sitter offensiven  ihop på ett väldigt bra där de olika lagdelarna går in i varandra på ett sätt som en viss Pep Guardiola säkerligen varit nöjd med. Framåt blir Jabir allt bättre. Stark i kroppen, bra felvänd och utrustad en väldigt fin blick. Simon Johansson är som sagt spindeln i nätet. Ledaren och spelfördelaren.

Sist men inte minst finns ett kraftigt sparkapital i comebackande Ribeiro och Momme samt i nyförvärvet Diabeté. Det bådar väldigt gott.

Laget som sagt, sprang sönder Gais. Stoppade varje tillstymmelse till försök hos sin motståndare. Hittade varandra i offensiven med många fina anfall. Försvararna hjälpte till framåt och anfallarna jobbade hemåt i en fin version av totalfotboll. Kanske spelade man bollen någon gång för mycket då och då. Annars hade det kanske blivit större siffror än 2-0. Insatsen var dock formidabel. Jag trodde på poäng, tre pinnar kändes heller inte ointagliga,  men att det skulle bli en sådan här insats det vågade jag inte drömma om!

Vid några tillfällen blev jag på ett märkligt sätt rörd eller nästan hänförd över hur laget spelade. Det kan låta märkligt men är helt sant. Det var en magisk känsla att sätta sig på bussen och lämna det för kvällen gråa Göteborg, som märkligt nog inte gav ifrån sig något regn under matchens gång.

Bussen rullade genom ett Sverige som höll på att mörkna. Det mörknar fortare nu än för någon vecka sedan. Lite vemodigt egentligen men en kväll som den här bekom det mig inte. Skrän, skrönor och en och annan öl som öppnades. Ett kort stopp i Mariestad för att uträtta behov och införskaffa ännu en dystert torr baguette till överpris. Just där och då, strax innan midnatt, några timmar efter en fantastisk VSK-seger fick det vara värt det.

Äntrade Arosvallen bortåt 2. Trötta men glada människor klev vi av bussen och gav oss av hemåt. På väg till olika håll av staden men inhysta av samma starka känslor till den Grönvita klubben. Det här datumet, den 24/7 2023, kommer sitta kvar i oss länge. Vad var det här egentligen?! Det är inte sant vilket lag vi håller på!!!