Vardaglig livskvalitet igen

Rocklundaområdet har under de senaste 18 månaderna varit en tydlig indikator över vart vi befunnit oss i den här satans pandemin. I vintras var det öde. Tomma arenor, tom parkering och stängt i både kiosk och restaurang. Den ödsliga restaurangen, med stolarna på bordet, och bandyarenans tomma korridorer gav en obehaglig känsla invärtes. Befann man sig där var man nära nog helt ensam.  Inga ungdomar på väg till eller från träningen, inga bilar körandes ut eller in från området. Möjligen passerade någon enstaka flanör, som i så fall tog ett rejält kliv åt sidan vid ett möte.

Med dessa jobbiga minnesbilder kvar i bagaget har det därför varit en nära nog fantastisk upplevelse att besöka Rocklundaområdet under den senare delen av sommaren. Samhället är inte som innan, det kanske aldrig blir det. Det påminner dock mer om hur det var innan mars 2020, mer än vad som varit fallet på 18 månader och det är skönt.

Igår var det som en helt annan värld att befinna sig där. Bilarna rullade åter till och från parkeringen, ungdomar i fotbollskläder kom cyklande på lätta tramp, med sikte på sin träning. På restaurangens uteservering satt folk med en öl inför eftermiddagens bandy och fotboll.

För min del blev det bandy, VSK mot Hammarby. Ett möte som klingar härligt efter de senaste decenniernas många täta fighter lagen emellan. Hammarby är dock inte vad man varit och en träningsmatch i augusti är långt ifrån de verkliga seriespelets intensitet.

Det spelade dock ingen större roll. Det var faktiskt riktigt trevligt att stifta en första bekantskap med VSK:s nya kuggar.  Det lag Micke Carlsson bygger upp har alla förutsättningar att bli vinterns stora sportsliga attraktion i stan. En skön blandning av gammalt och nytt, en modern offensiv bandy som jag tror kan gå i bräschen för sportens utveckling.

Det är inget jag baserar på gårdagens match, som slutade 14-0. Ett juniorbetonat Hammarby i augusti är ingen fullödig värdemätare. Jag baserar det i stället på det spel laget visade upp i slutet av den förra säsongen. Det i kombination med ett gäng högoktaniga nyförvärv får bandytemperaturen att stiga.

Visst fick vi se glimtar redan igår. Laget bjöd på ett antal fina anfall och Martin Landström visade vilken fantastisk bandyspelare han är. Det som blir bestående efter gårdagen är dock känslan av att se bandy tillsammans med andra igen.  Ta en kaffe före i kiosken och höra förväntningarna. Gå till samma kiosk i paus för en korv och höra analyserna efter första halvlek. Små vardagliga händelser som jag vuxit upp med och upplevt i 30 år, som förr togs för givna. Nu, 18 månader utan dem, insåg jag hur härliga sådana små stunder kan vara.

Det var, som ni förstår, en mycket trevlig upplevelse. När serien väl börjar i november kommer det att bli ännu bättre. Att se matcherna givetvis, men i nästan lika hög utsträckning allt runtomkring. Att få heja fram laget tillsammans från läkarhåll och kunna mötas i korridorer och kiosker. Vardaglig livskvalitet helt enkelt. Jag ser med stor tillförsikt fram emot säsongen. Mer än vad jag någonsin gjort tidigare faktiskt. VSK och bandy det är fint det, som det stod i barndomens matchprogram.