Varför tar inte fotbollsspelare chansen när de får den

Full omgång i Svenska cupen i dagarna. Det innebär 64 lag och många, många spelare som ska sparka boll och göra upp om cupens gruppspelsplatser. Problemet för många tränare och coacher i dessa dagar är att lagens seriespel pågår samtidigt och matcherna duggar tätt nu, i praktiken tre stycken på en vecka.

Detta faktum innebär med en viss tvingande nödvändighet att många coacher måste stoppa in spelare i sina startelvor som normalt inte spelar. Ofta är det yngre spelare som har begränsad erfarenhet av A-lags spel och vad det innebär att prestera på max i de här sammanhangen.

Regelmässigt kan vi höra dessa tränare och coacher resonera före eller efter matchen att när man nu tvingas rotera spelare får de som normalt inte spelar chansen att visa framfötterna och att de nu borde ta den möjlighet som tränaren ger dem att prestera bra för laget.

Vi tar några citat från gårdagens matcher. Så här uttrycker sig Östertränaren Denis Velic till klubbens hemsida efter matchen mot Karlskrona BK, som man just förlorat.

”Det jag är besviken på är jag hade hoppats att flera av de här spelarna som inte fått så mycket speltid skulle ta chansen och visa framfötterna, men det är ju upp till var och en att ta sin chans när man får den.” 

Siriustränaren Henrik Rydström ställde över många av lagets rutinerade spelare i cupmatchen mot Karlstad BK. Det höll på sluta riktigt illa, man kvitterade först i 129:e minuten och lyckades sen vinna på straffar. Till UNT säger Rydström före matchen;

”En chans för andra att kliva fram”, om sitt beslut att ställa över många av de ordinarie spelarna.

Det tycks vara en utbredd uppfattning i den svenska tränarkåren att lagets bänkspelare när man väl får chansen att spela, så kommer man att göra solida prestationer med resultatet att det knappt märks att ordinarie spelare inte är på plan. På något sätt ska man växa med uppgiften och ta sin ”chans” som tränaren så nobelt delar ut till en.

Erfarenheten visar väl med önskvärd tydlighet att det ibland fungerar, men oftast inte. Östers cup-debacle får väl vara senaste beviset för hur svårt det är för reservspelare att ta ”chansen” när man får den.

Det hela tåls att funderas över och vi kan väl börja med den bild svenska tränare tycks ha av hur truppens reservspelare fungerar.

Gängse bild verkar vara att de spelare som inte får så mycket tid på plan psykologiskt fungerar som några slags utsvultna lejon, som måste hållas kedjade då de är så hungriga att de närmar sig att bli galna. De vill inget hellre än att jaga byten på savannen för att stilla sin hunger. När de väl släpps lösa laddas all uppdämd längtan och frustration ur och jakten blir synnerligen lyckad, med en rad fällda byten.

Man undrar vart den bilden av under vilka förhållanden människor presterar som bäst kommer ifrån? Det känns nästan som att den är en gammal klyscha från brittisk fotboll anno 1970-talet, där allt var sparka, spring och bita ihop, i vått och torrt.

Frågan som tränarna borde ställa sig är om det verkligen är drivkrafter som frustration och längtan som får reservspelare att prestera maximalt på fotbollsplanen? Empirin tycks tala emot det, givet alla bittra kommentarer från tränare genom åren där lagen förlorat med sina reserver på plan och där de inte alls kommit upp i den nivå som tränarna hoppats och trott på.

Det är ju bara att inse, tränarkårens bild av vad som motiverar människor till topprestationer är helt uråldrig och direkt felaktig.

På nått sätt så kan man undra vad tränarna förväntar sig av sina reservspelare. På ena kanten säger de ju varje match till dem att de inte duger, eftersom att de inte blir uttagna i startelvan till A-lagets matcher. När de väl erbjuds möjlighet som i en cupmatch så duger de helt plötsligt, men då förväntas de spela lika bra som de spelare som normalt befolkar startelvan. Hur ska det gå ihop? De är ju normalt inte uttagna för att de inte håller samma nivå som startspelarna.

Det blir ju helt orimliga krav som ställs på de här spelarna och inte fasiken blir det bättre när tränarna offentligt innan match som tex Haglund gjorde direkt säger att han förväntar sig att de ”tar chansen” – vilket är ett kodord för att de förväntas prestera lika bra som de spelare de ersätter.

Men hade de varit lika bra hade de väl spelat i startelvan?

Det är få spelare som klarar av att leverera från detta mentala skruvstäd som tränarna stoppat dem i. Visst finns det enstaka spelare som kan skärma av och lyckas, men de flesta misslyckas. För trots allt, hade de haft den mentala kapaciteten hade de förmodligen inte varit reservspelare i i Div 2, 1, SE eller AS – så enkel är det nog, trots allt.

Om man nu inte ska hänfalla till denna osunda taktik att hänga ut sina reserver och offentligt kräva prestationer man inte ens gör av sina ordinarie spelare, hur ska man som tränare agera då?

Det är faktiskt inte så svårt, här är några tips till Sveriges fotbollstränare att sluta agera på stenåldersnivå och lyfta sig till 2000-talet

Den största anledningen till att vi människor inte klarar av att prestera på vårt maximum, oavsett vad det är, är för att vi inte känner oss tillräckligt trygga i den situation där prestationen ska äga rum.

Alla minns vilken katastrof man var på sin första dejt, men hur man blev allt bättre på att vara sig själv ju fler försök man gjorde – och till slut lyckades ni prestera på en sån nivå att någon förbarmade sig över er.

Fotbollsspelare är inte annorlunda, för att prestera bra måste de ha tränat på att prestera på denna nivå tidigare. Visst, de tränar vecka in och vecka ut, men det är inte samma sak som att spela direkt avgörande cupmatcher. Det har de inte tränat på.

Felet många tränare gör att de generaliserar och tror att bara för att man tränar saker så kommer de automatiskt att fungera på match. Det är förstås inte sant. Man övar på saker på träningarna för att sen lära sig att utföra dem på match, under maximalt belastande omständigheter. Även reserverna måste få öva på matcher för att känna sig trygga med den situation där de ska prestera. Att harva i U21 är inte samma sak.

När reserverna står där på planen i de avgörande cupmatcherna med pressen på sig att leverera mot lag som man ”bara” ska slå, ja det är en situation som de flesta aldrig varit i förut, trots att man spelat oräkneliga fotbollsmatcher. Få kan nog känna sig trygga med situationen men alla känner pressen. Risken för misslyckanden är stor.

Istället för att skapa denna taskiga situation måste tränarna fokusera på att jobba fram vi-känslan i det nykomponerade laget. Om reserverna kan känna att de nu är en del av laget och att laget tillsammans ska göra detta, ökar chansen att man känner sig trygg i att allt inte hänger på mig, utan att vi gör det som ett lag, vinner eller förlorar.

För om man nu uttalar sig som Östertränaren gjorde om sina reserver efter matchen, hur ska de någonsin kunna känna att de är värda något, nu när man misslyckades avancera. Han säger ju i praktiken att det är deras fel att man inte klarade av det. Men trots allt var det ju hela laget som misslyckades, inklusive de ordinarie spelarna. Få i och runt laget skulle acceptera att tränaren uttalar sig så nedvärderande om de ordinarie spelarna, när de misslyckas.

Rådet blir alltså, låt reserverna växa in i de situationer där du som tränare vill att de ska prestera under. Det måste vara skarpa lägen, inte torrsimmet i U21. Låt spelarna vara en del av laget där betoningen är på lagets prestation, inte att reserverna ska prestera – det är laget som vinner eller förlorar.

Dags nu att de svenska tränarna får bättre utbildning i hur människor faktiskt presterar i grupp och att de lämnar det brittiska pubsnacket som influerat synen på hur människor presterar på en fotbollsplan.