Vi behöver ta hand om våra ikoner

I måndags spelade jag in ett känslofyllt avsnitt med Boris Ljevar. Det skulle utan problem kunna ha varit ett fyra timmars avsnitt och det kändes som vi bara han skrapa på ytan på vissa saker. Utan tvekan är Boris den största klubbikon vi har haft under 2010 talet, åren när VSK hade som tuffast stod Boris kvar trots att han själv tvivlade och många gånger och även fick avstå lön för att klubben skulle överleva. Med tanke på hur viktig Boris varit för VSK så behöver prata mer om hur vi tar hand om våra gamla hjältar.

Att Boris skulle få förlängt eller inte var inte solklart och det var han själv fullt medveten om. Han berättade öppenhjärtigt om hur VSK först sa att det skulle bli en förlängning och han planerade för det för att sedan få reda på att det inte skulle bli något. Efter detta var det tystnad från VSK och därefter följde en tid där Boris mådde dåligt.

Skulle vi prata med dåvarande klubbledningen skulle de säkert ha en annan upplevelse av situationen. Men nu handlar det om hur Boris upplevde det och det understryker hur viktigt det är att vara tydlig gentemot varandra för om det slutar med att en klubbikon mår dåligt har någonting gått fel. De senaste åren har flera viktiga lokala spelare som Boris Ljevar, Karwan Safari och Koyar Salimi fått lämna via bakdörren med ett enkelt tack på en hemsida. Det är ingen rättighet att få en förlängning, men det är en rättighet att få ett så bra avslut som möjligt. Oavsett om man är spelare eller anställd som tvingas lämna VSK kommer det med all säkerhet finnas en besvikelse, det är ingen vanlig anställning utan det kan finnas oerhört starka känslor till klubbmärket till skillnad mot en vanlig arbetsgivare, det behöver hanteras. Föreställ dig själv om någon helt plötsligt säger till dig att du inte längre får gå och se på VSK över hur du skulle reagera.

Vi behöver ta hand om våra klubbikoner, de är klubbens bästa ambassadörer. De bor i närheten och trots att de slutat spela för VSK är de fortfarande ett ansikte utåt för VSK, det ligger i vårat intresse att de också sprider en positiv bild av VSK. Det skär i hjärtat att det tog två år för Boris att återigen se en VSK match men det glädjer lika mycket att han var sugen på att åka på BP borta i eftersnacket efter podden.

Det finns många gamla spelare som besitter olika erfarenhet som är värdefulla och är säkert villiga att hjälpa klubben, ibland kanske det behöver gå ett par år men det vore fint om VSK hörde av sig då och då, ställer frågan hur det står till och om de kan tänkas hjälpa till.

Det går att fortsätta vara kulturbärare trots att man slutat spela i VSK.

Lyssna på senaste avsnittet av Uppför Bågebacken här.