Vi kommer som sagt tillbaka och tack för showen!

Jag vet inte om jag varit så här besviken efter en final förut. Det var så nära men slutsade i en bitter suddenförlust. Vad jag däremot utan tvekan vet är att jag aldrig sett en så bra bandyfinal som eftermiddagens, den hade allt!

Tempo, teknisk kvalitet, passningskombinationer, böljande spel. I stort sett matchen igen höll matchen den exceptionella nivån. VSK började helt brutalt och pressade Villa på ett sätt jag inte trott på förhand. Christoffer Fagerström nätade två gånger om. Den Grönvita klacken sjöng medan de tillresta blåklädda var tysta och till synes tagna av inledningen.

Därefter mattades tempot och förde tankarna till de två första hemmamatcherna i semifinalserien mto Edsbyn. Villa kom in i matchen och tog över. På fem minuter hade man gått upp till 2-2 och resten av halvleken var deras. VSK var fortsatt bra men höll inte inledningens hysteriska nivå. Det går heller inte att begära men nog var det snopet för oss Grönvita att gå från 2-0 till 2-4.

För en utomstående betraktare är det ovissa vändingarna tjusningen med sporten medan det för en supporter är mer av ett helvete. Skulle VSK orka vända tillbaka mot ett Villa som fått matchen dit man ville var min fundering i paus? Det gällde att få dit en tidig reducering.

Det Grövnitt som skrinnade ut till andra hallvlek hade dock skakat av sig all negativ energi som kunde ha uppstått i samband med tappet. Laget litade, som så många gånger förr, på sitt spel och lät det tala. Man jobbade hårt och anföll brett. Det påminde litegrann om första halvleks inledning. Ganska snabbt kunde också Fagerström dundra in sitt tredje mål via en riktig projektil.

En underbar känsla som Christoffer Edlund tyvärr sköt i sank med en snabb replik. 5-3 och tungt på nytt. Grönvitt fortsatte dock på sin inslagna väg och tycktes inte tagna av Edlunds psykologiskt tunga mål. Pontus Vilén följde upp med en ny reducering och gastkramande sista 35 väntade. Villa försvarade sig mycket bra och när man åkt på ett baklängesmål svarade man med att mobilisera kraft i anfallsspelet igen.

Slutet av matchen blev i alla avseenden hysteriskt. Villa drog ifrån på nytt, VSK kom tillbaka. Tempot var skyhögt och spelarnas aktioner av extrem kvalitet. Det vi fick se var ren propaganda för bandysporten. VSK flrde spelet som sig bör i underläöge medan Villa var fruktansvört starka i sitt försvar och därutöver kontringsstarka. Man tvingade Kjellsson till ett flertal klassräddningar.

VSK var fortsatt spelförande och svarade för en suverän avslutnign pp matchen. Daniel Johansson brönden straff vid underläge 4-6 men revancherade sig snart genom att styra in ett inspel av Martin Landström. 5-6 och gott om tid kvar. Dramatiskt värre. Grönvitt förde och skapade men motståndarna kontrade och skapade.

Bollen dansade några gånger väldigt nära och det kändes som om den sista lilla marginalen var mot Grönvitt. I matchens sista skälvande sekunder, efter att domare Labe la till 30 sekunder kom så den fantastiskt sköna kvitteringen av Viktor Spångberg. Eufori frånd e grönvita på läktaren och en nervigt oviss sudden väntade.

Jag trodde på VSK där och då och laget var också nära direkt in på förlängningen men så i momentet efter drog Christoffer Edlund ner den Grönvita rullgardinen. Ridå. I fjolårets final var det han som kvitterade medan Spångberg avgjorde. I år var rollerna ombytta. Så kan drotten te sig.

7-6 vann Villa matchen med och tog sitt tredje SM-guld. Suddenavgörande satt som en uppercut i VSK-hjärtat men med perspektiv kommer man inse vilken enorm insats laget svarade för. Tur och otur brukar jämna ut sig och det är möjligt att den tur Grönvitt hade förra året tog ut sig den här gången.

Betraktar man den här matchen som enskild händelse tycker jag VSK var det något bättre laget under stora delar av matchen och mycket väl kunde ha vunnit. Nu får man istället ta med sig spelet från inledningen av första och stora delar av andra halvlek och bygga vidare på.

Om VSK kan bli lite mer effektiva när spelet är som bäst och samtidigt vara lite tätare bakåt tror jag vi kommer möta den bästa Grönvita upplagan någonsin. Klubben kommer alltid tillbaka och den här finalen lär följas av fler.

Surt att inte få vinna på sin hemmaplan bara men det är väl möjligt att finalen återkommer här nästa år. Själva arrangemanget behöver i sådana fall steppa upp i flera avseenden. 7200 åskådare är naturlgtvis en missräkning och ett kvitto på att de dyra priserna avskräckte. Den fantastiska matchen är dock ett kvitto på att bandyfinalerna av idag verkligen behöver spelas utomhus.

Till nästa år, om man får chansen igen, måste man starta insläppen tidigare, marknadsföra kortsideläktaren mer och kanske göra den bredare. Det fanns trots allt ett antal platser där till priset av 270 kronor. Dessutom bör folk slippa ta sig ut i korvkö i eventuell snöyra. Arrangemanget har tveklöst utvecklingspotential.

Det låter dock väldigt mycket i halle med två månghövdade klackar så jag tror man med ett gäng förbättringar kan arrangera en fullt gångbar SM-final här.

Jag var besviken direkt efter matchens slut och är fortsatt det men stoltheten är större nu än då. VSK avslutade säsongen med att göra säsongens kanske bästa match. Det spel man snuddat vid ibland under året är den bästa bandy jag någonsin sett och till nästa år tror jag det kan bli ännu bättre. Det bådar minst sagt gott. Vi kommer som sagt tllbaka och tack för showen!