Vi måste göra en ny generation till en del av VSK

Vi som idag är VSK:are har sannolikt snarlika historier om hur vi hamnat där. Historier som gått i arv. Om SM-finaler inför storpublik, bussresor innehållandes både det ena och det andra, fotbollsderbyn mot IFK, kvalmatcher för att avancera uppåt i seriesystemet eller lika ofta för att undvika nedflyttning. Historier som gjort oss nyfikna på den Grönvita klubben och fått oss att plocka ner farsans gamla VSK-sjal från hyllan med känslan att klubben är en del av vår identitet.

Problemet med oss som blivit en del av dessa historier, en del av VSK, är att vi börjar bli till åren. De flesta man har runt sig på läktaren har funnits där i decennier. Det är fantastiskt i sig men en ny generation behöver göra oss sällskap. Vi skulle behöva föra över våra historier till de yngre. Det är dock inte lätt i dagens brus. Vägen till en lokal sportklubb ligger inte lika öppen som den gjorde under 70, 80 och 90-talen. 

Vägen var inte kantad av lika mycket annat som kan locka en ynglings uppmärksamhet.  De handlade om ett stort engagemang för ens lokala lag och ett litet intresse för en utländsk, oftast engelsk, klubb. VLT damp ner i våra föräldrahem på morgnarna, stor som en bordsduk. Vi grabbade åt oss det väldiga bladet i väntan på frukosten. Slog upp sportsidorna, möttes av stora rubriker och svartvita bilder på den tidens hjältar. Ek, Boström, Fredriksson i tidigare eror – Lillis, Hasse och Markstedt i senare sådana. 

Spelarna blev större hjältar än några andra idrottare.  Det var liksom våra. Det gick att läsa om dem i vår lokala tidning. Tillsammans med klasskompisarna kunde vi också se dem nere på Bandystadion eller Arosvallen.  Samma spelare som varit upphov till morgonens lyriska rubriker sprang eller skrinnade nu ut på banan inför vår storögda åsyn. I ryggen hade vi också de äldre killarnas sång. De som bildade klacken. Där och då lärde vi oss ramsor som fortfarande sitter som ett rinnande vatten. Tids nog vågade vi oss också upp bland dem och blev en del av den historien också. 

Visst var idrottsvärlden redan då fylld av idrottsstjärnor utanför Västerås gränser. Den bristfälliga tillgängligheten gjorde emellertid att de aldrig kunde nå samma hjältestatus hos oss som vår Liston eller vår Hasse Johansson. Vi var tvungna att vänta en månad innan det engelska fotbollsmagasinet kunde ge oss information och servera oss en idolposter på någon de brittiska klubbarnas stjärnor. Var farsan tillmötesgående hade vi kanske förmånen att se Europacupfinalen tillsammans med honom. Förnekades vi den möjligheten bestod förhoppningen i att han inte skulle märka att vi tjuvsåg matchen genom pojkrumsdörren som stod på glänt. 

Vägen fram till VSK var som sagt inte kantad av så mycket annat.  När jag går in och hälsar min son god morgon möter jag honom inte bakom en gigantisk vlt läsandes om VSK:s match från kvällen innan. Han sitter och scrollar på sin mobil och ger mig all tänkbar information från i synnerhet fotbollsvärlden. Helgens snyggaste mål, tabellägena i de stora ligorna, vilka som skadats och vem som hamnat i onåd hos tränaren. Vissa morgnar kan han även ge mig lite skvaller, berättar hur någon av fotbollsvärldens multimiljardärer haft på sin lyxjakt under någon kort semester. 

Det är svårt att sätta de lokala historierna i händerna på våra söner och döttrar när deras väg är kantad av ett så gigantiskt informationsflöde. Vi cyklade hem efter matcherna och fick vänta till morgonen efter för att få oss en rapport om dem. Idag snappar barnen åt sig all information från Manchester, Paris och Barcelona bara knappa minuter efter matchernas slut. 

Läget kan kännas hopplöst men jag vägrar ge mig. Det gäller att se möjligheterna. 

Först ska vi fans hjälpa klubben kvar i superettan. Sedan tycker jag att vi med gemensamma krafter försöker få en ny generation intresserad av VSK. Sociala medier håller dem uppdaterade om läget över hela fotbollsvärlden. Det borde vara en möjlighet och inte ett hinder även för den lokala klubben.   Korta klipp, spelarpresentationer. etc.  Därutöver tittar de flesta elever på lilla Aktuellt i skolan. Inspirerade av detta kanske det skulle gå att spela in ett VSK-nytt och rikta sig till skolorna? 

Möjligheter finns bara man kan se igenom den snårskog av information de har i sin väg.

Utöver det kan väl vi som äntrar läktarna idag ta med oss parvlarna på fotboll och bandy. Göra dem till en del av historierna på samma sätt som vi en gång. På så vis kan klubbens supporterkultur riktas mot framtiden också. Hoppet är ju som bekant det sista som överger VSK:aren.