Vi ses imorgon – VSK behöver oss och Liston förtjänar oss

Sedan Liston Söderberg lämnat in tränarblocket för alltid har minnesbilden från avancemanget till allsvenskan 1996 återkommit med jämna mellanrum i mitt inre. Vi fans sjungades på läktarna och han ståendes framför oss, stolt med armarna i kors.

De flesta av oss har lika många minnen som åsikter av Liston men i min värld är den här bilden mitt starkaste minne alla kategorier.

Det var oktober då och en i allra högsta grad viktig match. Det är oktober  nu och även den här gången väntar en väldigt viktig match.  Då gällde det allsvenskan nu gäller det förnyat kontrakt i Superettan. Skilda förutsättningar men en klubb som behövde oss lika mycket då som den behöver oss nu.

Det är något visst med sådana här matcher. Jobbiga på många vis, rentav fruktansvärda. Men jobbiga lägen som det här är en bra grund för de största ögonblicken.   Det är en obeskrivlig känsla att ta sig segrande ur matcher av det här snittet. Efter dagar av vånda, oro över resultatet, funderingar kring startelvan och så vidare.

Avsparken är redan 13:00, föga optimalt och årstiden ger inte heller den upphov till någon glädjeyra. Allt mörkare, ständig nederbörd och löv på löv. Det är emellertid ur sprickorna från sådana taskiga förutsättningar som de största ögonblicken tränger fram.

VSK, som kämpar för att ta sig över kvalstrecket, tar emot Dalkurd, som med näbbar och klor försöker grabba åt sig de sista möjliga halmstråna.  Det är förutsättningar man inte behöver grotta ner sig i.  Tre poäng är allt som gäller.

Man kanske kommer få dra på sig handskarna och knyta den Grönvita sjalen hårt. Viss risk för regn lär föreligga. Men vi behövs. Ur sprickorna som dessa rätt taskiga förutsättningar ger ska vi titta fram och ge laget de där extra skjutsen de behöver.

Ett VSK med en stor och högljudd klack imorgon blir ett svårslaget lag. En högljudd klack innebär en större spetskompetens  än en snabb vinge eller kreativ mittfältare med förmåga till den där avgörande passningen. En högljdud klack skapar nämligen känslan av att VI är 12 på planen medan Dalkurd ”bara” är elva.

Vi ses imorgon. Det handlar tyvärr inte om en lördag klockan 3 men väl en söndag klockan 1.  VSK behöver oss och Liston förtjänar oss. En seger skulle liksom vara en värdig och fin sista hälsning till den gamle tränarnestorn.

Vi vet inte hur det kommer att gå imorgon men vi ska ge det här laget allt stöd vi bara kan. Liston kommer tyvärr inte stå framför oss, med armarna i kors, men min känsla är bergfast, han kommer följa den här matchen någonstans ifrån.

Imorgon sluter vi upp. Långväga ifrån via tåg eller på behändigt promenadavstånd. I sällskap av polarna, hand i hand med kidsen eller inväntandes farsan som inte går så fort längre. Alla ska med helt enkelt. Vi ses. Det behöver som sagt klubben och det förtjänar Liston!