Vi ska känna en stor stolthet över kvällens insats!

Jag är helt slut! Vad är det jag tagit mig igenom? Ett Vasalopp, Lidingöloppet eller rentav en hel klassiker komprimerad till knappa 94 minuter?

Helt utan ironi tror jag faktiskt att det här var lika ansträngande som något av ovan nämnda. Vilken pärs och vilken makalös prestation av VSK Bandy! Vilken pärs och en sådan bergochdalbana mellan eufori och hysterisk nervositet det innebar för oss fans!

Vi ska absolut inte jubla än men får njuta ikväll. Det gäller att inte ta ut något i förskott men alla VSK:are ska vara stolta över det mirakulösa vi just upplevt.

Jag hade visserligen en ganska positiv känsla på förhand. Trodde att vi skulle kunna skaka Villa litegrann även ikväll. Den känslan minimerades emellertid när det förkunnades att Martin Landström tvingades avstå matchen pga. sjukdom. Landets bästa spelare och Grönvitts quaerterback, hur skulle Grönvitt kunna stå upp utan honom?

Matchen inleddes också med en extrem Villapress. Befarade där och då att siffrorna skulle bli stora. En fenomenal Kjellsson, ackompanjerad av ett ramstarkt försvar, gjorde dock att Villa kammade noll inledningsvis.

Istället för befarade baklängesmål kunde Robin Andersson kontra in 1-0 till VSK. En oväntad men väldigt skön replik på Villas start.

Visst märktes det att nyckelmannen Landström saknades. I hans frånvaro klev dock andra fram. Emil Juhlén och Martin Flodström slet som galärslavar. Christoffer Fagerström tog kommandot på ett sätt som fick mig att tänka på Tomas Brolin och hans VM-sommar 1994.

Märkligt ändå, minns ju Fager som en förvisso extremt vass motståndare från hans år i Vänersborg, Bajen och Bollnäs. Dock kändes han då mer som en individuell offensiv spets. I VSK har han blivit en totalspelare, som sliter över hela banan,, bidrar i försvar, uppspel, genomåkningar och som avslutare.

Trots VSK slit lyckades Villa både kvittera och gå upp i ledning. Jag befarade att det här decimerade VSK-laget skulle tappa men deras vilja kunde försätta berg.

Det extrema slitet gjorde att man höll sig kvar. Viktor Spångberg kunde kvittera efter en fin genomåkning och slutspelssensationen, Wilhelm Frimodig kunde ge bortalaget ledningen efter ett osjälviskt förarbete av nämnde Fagerström!

3-2 blev också paussiffrorna. Värda en knuten näve men den andra halvleken kändes gastkramande redan på förhand!

Halvleken inleddes också intensivt. Villa försökte gå på knock men ett hysteriskt kämpade VSK stod emot. Lagets matchplan tycktes sitta en som den finaste av bandysmäckar. Försvaret höll ihop på ett extremt starkt vis och kontringarna var sylvassa. 2-3 blev snabbt 2-5 och det som även i paus kändes tveksamt framstod nu fullt möjligt.

VSK hade Villa på gaffeln. En timeout av den i högsta grad VSK-bekante, Pelle Fosshaug, fick dock hemmalaget att få i en extraväxel. Man gjorde det svårare för VSK och kunde också närma sig.

På ganska kort tid gick man upp till 4-5 och dramatiken var mer än omänsklig. I det läget valde Micke Carlsson att följa upp med en timeout. Skönt för laget att hämta andan och inta vätskan.

Timeouten skulle också ge effekt då talangen, Vilgot Müller, piskade upp 6-4 i krysset bakom Thimfors. Matchens snyggaste balja och nytt andrum för gästerna.

Med vilken kyla han och Frimodig tog sig an matchen. Här har vi två verkliga framtidsmän! Inte minst den sistnämnde håller på att få ett genombrott av sällan skådat slag!

Villa skulle inte ge sig på något vis. Man fortsatte på den inslagna vägen och fick in en reducering med en knapp kvart kvar. Hemsk känsla och hemska minuter följde. Villa hade extremt mycket boll och samlades runt VSKs försvars som ett handbollslag. VSK slet dock på ett bragdartat vis. Alla spelade med VSK-emblemet utanpå tröjan.

Det var en jobbig sista kvart men i takt med att 90 minuter närmade sig växte stoltheten sig allt starkare. Den här matchen var något alldeles extra! Ett VSK utan sin viktigaste spelare mot Villa i Lidköping där de regerande mästarna inte förlorat en gång i vinter. Att ens vara i närheten av att klara det är stort. Att klara det är större än störst!

En fantastisk prestation! Vilken målvakt, vilket försvar, för att inte tala om lagspelet över hela banan. Jag är fortfarande, två timmar efter matchens slut, tagen.

Ingenting är på långa vägar klart men vi ska känna en stor stolthet över kvällens insats. Den var heroisk!

Hjärtat slår fortfarande extra fort. Som om jag åkt Vasaloppet, sprungit ett Lidingölopp eller sprungit en hel jävla klassiker under samma galna kväll!

Jag njuter någon timme till och försöker få ner pulsen. På lördag är det dags igen. En ny nervpärs. Då hemma i betongbunkern. Något annat än en siffra på uppemot 5000 vore att skymfa den klassiska drabbning vi just nu får uppleva.

Vi ses på läktaren och bildar den tolfte spelaren som gör vägen lättare för det här fantastiska laget!