Villkorstrappan och verkligheten

Som alla vet, i vart fall alla som har någon form av intresse för bollsparkande, har polisen börjat agera på ett helt nytt sätt för att hantera ordningsstörningar inom fotbollen. Alla aktörer inklusive många ur den operativa kadern av poliser står lite tagna på sängen och vet inte hur man ska hantera den nya polisstrategin, som nu rullas ut på bred front.

Ett ord som hamnat på miljontals svenskars läppar senaste tiden är det någon byråkratiskt klingande substantivet ”villkorstrappa”. Ordet är en given kandidat för inklusion i årets utgåva av Svenska akademins ordlista. För hör och häpna, det finns inte med där idag.

Så om det inte finns en definition av villkorstrappa, vad är det då? Vad är det för tankemässig konstruktion polisen och dess jurister tänkt ut? Är den bra, är den logisk och varför kallas det en trappa?

Ordet trappa för ju tanken till en slags logisk tankekonstruktion där ett villkor/åtgärd föregår någon annan som utifrån något slags logisk rational hamnar på ett högre trappsteg än den föregående. Man undrar hur det här hänger ihop egentligen. Polisen ger ju inga förklaringar hur deras trappa är konstruerad.

För att kasta något ljus över det hela kanske vi ska börja tänka i en helt annan ände. Nämligen då den plats i samhället där villkors- och åtgärdstrappor används 100 000-tals gånger varje dag. Vi pratar om sjukvården.

I sjukvården används trappstegsmodellen av väldigt naturliga skäl då tanken är att man ska sätta in medicinska åtgärder på lägsta möjliga effektiva nivå. Det sparar pengar och säkerställer att åtgärderna är effektiva och inte farliga för patienterna

I praktiken fungerar det så att man inte kommer att bli hämtad med ambulans och körd i ilfart till akuten om man ringer sjukvårdsupplysningen och säger att näsan rinner och man har ont i halsen. Sjuksköterskan kommer att säga åt dig att ta en Alvedon och gå och lägga dig, för det är den adekvata vårdnivån, givet symptomen.

Om ditt tillstånd skulle förvärras och du får hög feber och svårt att andas, ändras förutsättningarna och du flyttas upp i vårdtrappan med nya interventioner som följd.

Sjukvården har genom åren via forskning och beprövad erfarenhet lärt sig vad de olika trappstegen är för en lång rad medicinska tillstånd. Man har diagnosbiblar och långa rader av handböcker som anger relevanta vårdnivåer och insatser givet en viss uppsättning symptom. Det tackar vi för, då det minskar risker för felvård och ökar sannolikheten för att du får rätt hjälp vid rätt tillfälle.

Om vi då sammanfattar. En riktig villkorstrappa (vårdtrappa) kännetecknas av att olika symptombilder bedöms behöva olika nivåer av vårdinsatser och att syftet alltid är att söka den lägsta effektiva vårdnivån.

Så frågan är då, är ens polisens verktyg en villkorstrappa med samma inneboende logik som sjukvården använder för att göra sina insatser så effektiva som möjligt?

Svaret är som alla förstår ett rungande nej. Varför är det så undrar då vän av ordning. Ja, anledningarna är flera.

Den första och en av de viktigare är att i polisens villkorstrappa innebär inte de olika trappstegen att man försöker avhjälpa olika symptom (ordningsstörningar), där de olika åtgärderna är avpassade för just det specifika problemet. Nu är det så att oavsett var man är i trappan gällande villkor och åtgärder har polisens insatser bara ett syfte, att få bort bengalbränningar från läktaren.

För det andra finns det ingen inom polisen som vet om åtgärderna i villkorstrappan är effektiva mot att minska bengalbränningar. Det följer ju av själva logiken, som polisens trappa är uppbyggd. Varför organiserar man villkoren/åtgärderna i ett trappformat? Om man visste att något fungerade hade det ju bara varit att göra det direkt utan någon trappa. I själva verket har man ingen aning om vad man håller på med.

Det går också att konstatera att eftersom man inte vet vad som fungerar kan man heller inte etablera en proportionalitet mellan insats och effekt/effektivitet (kostnad), vilket är sjukvårdens hela poäng med sina trappor.

På samma sätt kan man undra hur polisen kommit fram till att ett visst villkor/åtgärd i trappan ska komma före en annan. Hur vet man det? Varför är det uppbyggt som det är? Kan någon svara på det?

Till sist konstaterar vi att polisen via sin villkorstrappa försöker utradera ett beteende på fotbollsläktarna (bengalbränningar). I sjukvården försöker man minska risker, öka sannolikheten för rätt insatser vid rätt tillfälle och försöka nå så goda utfall som möjligt.

Det polisen kallar villkorstrappa och som kräver olika åtgärder av arrangörerna beroende på trappsteg har inget att göra med vad vi normalt sett skulle säga att en villkorstrappa försöker åstadkomma.

Så om det inte är det, vad är det då polisen försöker göra?

Den enkla sanningen är att den nya villkorstrappan är en repressionstrappa. Det är ett helt missriktat grepp att försöka straffa bort ordningsstörningar genom att skruva åt tumskruvarna ffa hos arrangerande klubbar i en trappstegsmodell.

Modellen i sin enkla torftighet säger bara att om du inte sköter dig kommer vi göra livet allt surare och dyrare för dig tills du fattar att du måste sköta dig. Det funktionssättet går bara att beskriva på ett sätt, repression av klassiskt slag. Genom att vrida om armen allt hårdare på klubbarna och supportrarna tror man att problemet med bengaler ska avhjälpas.

Det kommer den förstås inte att göra av en enkel anledning. Hela modellen saknar förankring i verkligheten och acceptans av dem som den berör. Vi tar exemplet med ambulansen igen när du är förkyld. Alla accepterar och förstår logiken i att sjukvården inte skickar ut ambulanser när du sitter hemma och snorar. Sjukvårdens agerande bygger på funktionella bedömningar som folk förstår och accepterar då de är rimliga avvägningar mellan risker, kostnader och effekter.

Polisens villkorstrappa kommer aldrig att bli accepterad av någon då den inte kan etablera en funktionell logik i de åtgärder som ställs som följd av villkoren i trappan. För en arrangör finns det ingen logik med publikneddragningar, då alla förstår att det inte löser problemet.

Som vi nu förstår är villkorstrappan bara ett gäng olika ihopdrömda krav som en samling jurister hittat på och som man helt fel har organiserat i en repressiv trappmodell.

Hade polisen haft någon slags fingertoppskänsla i det man nu gör hade man använt sig av en helt annan angreppssätt för att jobba med ordningsstörningar. Istället för att låtsas att villkoren har en inneboende logik som gör att de kan placeras i en funktionell trappstegsmodell borde man varit lite mer ödmjuk och sagt att vi vet inte vilka åtgärder som fungerar och hur.

Trots detta behöver vi jobba vidare och vårt förslag är att vi tillsammans med berörda parter tar fram ett antal tänkbara åtgärder för att minska ordningsstörningarna. Dessa läggs i en åtgärdspool där klubbar och lokala företrädare för polismyndigheten tillsammans med andra kan välja insatser utifrån lokala förutsättningar, vid varje matcharrangemang. Då kommer vi ifrån trapptänket och dess falska logik som inga andra än en handfull högt uppsatta poliser tycks tro på.

Arbetssättet måste också innebära att vi precis som sjukvården jobbar med att minska faktiska risker (inte påhittade), etablera proportionalitet mellan problem och insatser och inte minst hitta arbetssätt som skapar goda processer som för frågan framåt, inte bakåt.

Hur polismakten än nu kommer att vrida och vända på sin villkorstrappa kommer de bara att upptäcka att repression inte fungerar som modell för beteendeförändringar, det gör inte kollektiva bestraffningar heller. Det bästa utfallet som kan inträffa med en sån metod är att problemen flyttar någon annanstans, det värsta att polisen får slåss med supporterarméer där olika lags supportrar gått ihop för att försvara sig mot polisens repression.

Gör om – gör rätt!