Visst var det ett misstag av VSK Fotboll när Tor-Arne Fredheim anlitades som tränare – men debaclet som nu skett hade kunnat undvikas

Nu har VSK Fotboll under senaste två åren provat med två helt olika tränare, Johan Mjällby och sedan Tor-Arne Fredheim men ändå inte lyckats hitta rätt i vad föreningen behöver. För att förstå lite mer vad som har hänt och hur det kunde bli så här skruvar vi tillbaka klockan till förra hösten för där gjordes flera kritiska val inom föreningen.

I augusti 2017 stod VSK Fotboll så väl som Johan Mjällby inför valet att säga upp sitt kontrakt med VSK. Den 31:a i den månaden löpte tiden ut för att säga upp kontraktet som annars löpte vidare automatiskt ett år med samma villkor som tidigare. Det fanns olika syn där och då på hur man ville göra med Johan, skulle man behålla honom eller skulle man säga upp avtalet och börja leta nytt till årets säsong. Micke Campese som då var klubbchef ville behålla, de sportsligt ansvariga i VSK ville byta då man inte tyckte Johan fungerat optimalt i sin roll som manager. Även i supporterleden fanns det stort stöd för att behålla Johan Mjällby då man kände att VSK ändå utvecklats de senaste åren och att klubben kanske borde satsa mer än två år på en tränare för en gångs skull, även om alla också kunde se Johans brister i det taktiska. Det slutade med att Johan Mjällby fick förlängt, men det berodde nog också mycket på att klubben kastats in i kaos i och med att fyra styrelseledamöter hoppade av sina poster i september, Johan var den enkla vägen och han ville vara kvar. Eller han ville vara kvar i två veckor i alla fall, innan Gefle IF helt plötsligt lockade mer.

Man kan kanske tro att det blev panik i VSK när tränaren försvinner mitt i Silly season och att man snabbt som attan måste hitta en ny. Men så var det inte. Sportsligt ansvariga hade redan under sommaren börjat titta över alternativ för Johan och det fanns olika namnförslag som diskuterades i föreningen, man hade gjort researchen runt ett antal tränare så VSK stod inte med rumpan bar när Johan stack. Man fick helt enkelt ta fram sina papper igen och titta över vad som fanns tillgängligt av de man tittat på tidigare.

Valet föll alltså på Tor-Arne Fredheim, valet av honom är lätt att förstå då han i allt väsentligt är Johan Mjällbys absoluta motsats. Där Johan var luddig och försiktig, där är TAF tydlig och rakt på sak. Där Johan försökte vara en i gänget och diskutera är TAF den som bestämmer själv. Ja, ni fattar skillnaden. Det fanns också ett missnöje med Johan att han inte jobbat med klubbens organisatoriska delar tillräckligt mycket, där lovade valet av TAF något annat då han är en herre som både är van, vill och snarast kräver att få bestämma allt sportsligt i en förening och sen ser till att det händer. Ja ni hör, man valde Johans raka motsats.

Att göra så är både förståeligt och djupt mänskligt. Faktum är att det är rätt vanligt vid rekryteringar rent generellt att när någon lämnar så ser man vilka brister en person hade och letar upp någon med de egenskaper som företrädaren inte hade. De egenskaper som saknades kanske inte vid en djupare analys är de som en organisation alltid behöver mest och därför kanske inte alls ska prioritera vid nästa rekrytering. Men vi människor är enkla varelser, vi tenderar att fokusera på det konkreta som vi ser en brist i, inte det abstrakta och teoretiska och vi blir lätt svarta och vita. Är vi inte nöjd med svart så ser vi till att välja vitt istället, nyanserna försvinner gärna. Allt detta är mänskligt och blir så klart problematiskt när man ska rekrytera människor till högre positioner och där utgångspunkten är hur den förre chefen/ledaren var eller snarare inte var.

I VSK:s fall innebar det att vi fick allt som Johan inte hade men det innebar också att vi fick byta fotbollsfilosofi. Ville vi det? Från anfallsfotboll till extremt positionsspel i försvarsarbetet och en stelbent offensiv som vårt offensiva spelarmaterial inte alls passar in i då de värvats för och skolats i en annan typ av fotboll. Om tanken var att VSK skulle fortsätta att utveckla sin spelidé som Mjällby kom med var Tor-Arne helt fel val för klubben. Det känns väldigt mycket som valet av Tor-Arne var något som klubben gjorde för sig självt, inte för spelarna och inte för spelidén. För spelarna blev det att börja om från ruta ett i stället för att bygga på det som fanns. Det blev också en helt ny ledarstil, en auktoritär sådan där spelarna skulle rättas in i ledet. Visst ska proffsiga fotbollsspelare fixa allt det där, men det kostar energi och fokus att försöka förstå, anpassa sig som individ, hitta sin nya plats i gruppen, försöka förstå hur den nya tränaren vill ha saker och ting osv. När sådana stora förändringar ska göras på kort tid blir det slitningar, det är ofrånkomligt.

I det här fallet blev det nog så, för många saker skulle ändras under för kort tid. Spelarna som var de som var tvungna att ändra sig klarar precis som vilken människa som helst bara av så mycket förändring under en given tidsperiod. Som alla nog är bekanta med, pressas vi till för mycket förändring under för kort tid kommer irritationen, missnöjet växer, vissa människor börjar bli rebeller och till slut är missnöjet så utbredd och bubblar upp till ytan och då börjar vi kalla det en konflikt.

Konflikten blir då något som måste hanteras och lösas med hjälp av utomstående, i det här fallet styrelsen i VSK Fotboll. När styrelsen väl blev inkopplad hade det gått för långt, det fanns inget att göra, förtroenden var förbrukade, styrelsen fattade det enda möjliga beslutat.

Naturligtvis visste VSK mycket väl vad det var man köpte in i form av Tor-Arne till föreningen. Han har varit tränare i 25 år och det finns bokstavligen 100-tals spelare och andra som mött honom i hans gärning genom åren. VSK har så klart pratat med en del av dessa. Så här säger David Iwung som är sportjournalist och bloggare på Folkbladet i Norrköping och som känner TAF sen många år tillbaka, när vi twittrar med honom.

”Darres ledarstil var främmande för VSK-ledningen när de gav honom jobbet? Han har varit samma tränartyp från dag ett” Iwung fortsätter, ”Svårt att vinna matcher, vara serieledare – och kompis med alla. Igen: Utan att veta vad som pågått i omklädningsrummet men Darre har gjort bra resultat med sin stil och jävligt små medel i Sylvia, Sleipner och Ljungskile. Trollhättans facit var väl helt ok med”

Allt detta är sant och VSK visste om det. Den analysen klubben inte gjorde och som nu gör att vi står där vi står idag var att fundera över hur påverkar den här tränaren spelarna, hur korresponderar hans ledarskapsstil mot föreningens värdegrund, hur mycket måste spelare och klubb ändra på sig för att ge honom plats att lyckas med sin filosofi. Den analysen blev inte gjord, istället gick man på att han var Johans motsats och skulle kunna fylla de behov som klubben såg behövde åtgärdas på det organisatoriska planet.

Man skulle kunna göra en liknelse och säga så här om TAF och VSK:s tid tillsammans: Om du anställer ett lejon och ger lejonet ett revir att vara lejonkung i måste du också se till att anställa en lejontämjare, annars blir det lätt att lejonet biter ihjäl lejonungarna.

Givet att TAF kom med något helt annat till föreningen som krävde så mycket förändring av organisationen och spelarna både mentalt och speltekniskt är lejontämjaren i detta sammanhang en plan över hur förändringarna i laget och klubben skulle ske Vad kommer först, hur ser processerna ut och hur säkerställer vi att det inte blir för mycket och att fokus hamnar rätt. Klubben gjorde precis tvärtom. Man gav TAF hela kungadömet och lät honom var lejonkung i alla bemärkelser. Spelarna kände sig pressade av allt nytt som TAF med hårda nypor drev på plats i klubben och det är lätt att tänka sig att spelarna kände att allt som var VSK för dem snabbt bröts sönder.

Det är både okej och ibland nödvändigt att göra den här typen av förändringar men det måste ske utifrån en plan som kommuniceras så alla förstår vad som är på gång och hur det ska ske och det är som sagt viktigt att styrelsen är avsändaren i detta förändringsarbete, inte tränaren – han är bara verktyget.

Till slut blev det för mycket, det fungerade inte i VSK för spelarna var inte på samma planhalva när matchen började. Man kan inte göra om allt på en gång, det går bara inte. TAF:s ledarstil har fungerat i andra klubbar med gott resultat, det hade fungerat i VSK också om det hade funnits mer tid att vänja spelare och förening med den. I VSK fanns inte den tiden, vi ska upp i SE – se till att det händer var styrelsens marschorder till TAF. TAF kastade sig över uppgiften, det visade sig att det blev för mycket för spelarna, fullt förståeligt faktiskt.

Så vad har vi lärt oss av det här då?

Vi har lärt oss att klubben absolut gjorde bort sig big time som släppte lejonet helt fritt utan styrning. Det här hade helt klart kunnat undvikts om styrelsen tagit på sig lejontämjarrollen som man faktiskt har som arbetsgivare. Man ville ha Mjällbys motsats, man fick det men knäckte nästan spelartruppen på kuppen. Sålunda lär vi oss att balans är viktigt. Visst kan man ha tuffa och hårda ledare med mandat att städa upp och göra om. Men det måste ske utifrån en plan och man måste balansera många olika behov, inte bara i det här fallets styrelsens syn på hur föreningen ska skötas.

Vi har också lärt oss att styrelsen måste bestämma sig för vilken typ av fotboll vi vill spela som harmoniserar med klubbens värdegrund och andra viktiga faktorer som påverkar. Det är ju utifrån den idén man ska värva personalen till klubben, tränare, sportsligt arbetande, spelare osv. Innan den idén är på plats kommer även nästa tränarvärvning bli att man fyller upp behov som sticker ut efter att den gamla tränaren lämnat. Mycket riktigt blev det så med Jocke Gunnarsson, han ska nu få lugn i truppen och vara en god och trygg figur i föreningen. Det är säkert bra men är åter igen en reaktiv aktion på vad någon annan tränare inte var. Så här kan det inte hålla på och om man inte har en plan över vad föreningen är på väg med sin fotboll utöver att gå upp i Superettan kommer det se ut så här för evig tid.

Vi har också lärt oss att rekryteringsarbetet för nyckelpersonal måste bli bättre. Det räcker inte med att ta referenser och sen snacka ihop sig i styrelsen. Gott rekryteringsarbete för kritiska positioner innefattar alltid oberoende granskningar, intervjuer etc av andra personer, sk second opinions. Det är helt nödvändigt för att minska riskerna med att välja fel som klubben nu gjorde.

Styrelsen måste nu lyfta sig och se över hur det sportsliga arbetet sköts och ta in nödvändiga resurser för att se till att en plan utvecklas och att tränare, spelare och andra anställs efter den planen och inte efter vad någon tidigare tränare inte har gjort eller sagt. Det här är nästa givna steg i föreningens professionalisering. Lyckas vi inte är vi dömda till att joja upp och ned i SE tills viggepengarna är slut och sen är det inget mer med det och Div 1 är vår hemvist för överskådlig framtid.

Så – en uppmaning till styrelsen. Det här blev ett dyrt misstag för klubben, som tur är överlever vi, för två år sedan hade vi gått i konkurs med den här typen av misstag. Se nu till att det här blir en läropeng som leder till en förändring i hur klubben jobbar med sin fotbollsstrategi och hur man rekryterar viktiga personer till klubben.