Hundåren är över, superettan är vår!

Vad är väl en plats i superettan? Den kan vara dötrist och långtråkig. Bestå av långbollar på Vikingavallen en blåsig november. Mer än detta kan den emellertid vara alldeles, alldeles underbar. Fråga bara alla VSK:are. För oss har superettan varit lika åtråvärd som Leo Messis signerade fotbollsskor vore för en 10 årig fotbollsfanatiker. Obeskrivbart stor helt enkelt. Om ni dessutom betänker att vägen dit varit lika ointaglig som en bestigning av Mount Everest så kanske ni börjar förstå vidden.

Det är stort det här. Efter sju år på okyssta marker som Brunna, Spånga och Trängen kan vi blicka uppåt. Efter sju år där varje säsong gett oss en alltmer ”Glenn Hysénsk” hårfärg kan vi släppa frisyr-bestyren och ångesten.  Superettan är inte längre lika ointaglig som Mounteverest. Dimman och motvinden har skingrats. Vi har klättrat rätt upp och blickar ner, mot år av misär, lervällingar till fotbollsplaner och över gudsförgätna idrottsplatser som varit vår vardag alldeles för länge. Allt detta är historia nu. Hundåren är över, superettan är vår!

Men vad är väl en plats i superettan, egentligen? Det räcker att backa bandet till hösten 2014, för ganska exakt fyra år sedan för att förstå vidden. Då räddade Huddinge VSK:s blotta existens via ett sent mål i den absolut sista omgången. Den Grönvita klubben hade en och en halv fotbollssko över ruinens brant vid tillfället.

Det ångestdrypande året har följts av fler men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Drömhöstar, swishbriser och Viggepengar har krävts. Ändå har resan uppåt, ut ur mörkret, varit längre och brokigare än någon kunnat ana. Hopp och förtvivlan. Blod, svett och tårar.

Så många fans förtjänar hjälte-epitet idag.  Människor som suttit timmar/dagar i bilar, på tåg,eller i bussar. Människor som deltagit i smärre Polarexpeditioner via flyg. Hela vårt avlånga land har varit fansens arbetsfält. Oavsett årstid. Oavsett klimat –  varken bitande kyla, vinande vind eller ihållande regn har skrämt. Förhoppningen att få upp den där klubben man hållit så kär har överskuggat allt. Från den erbarmliga norrettan. Till den så in i helvete hett åtråvärda superettan.

Nu är vi äntligen där, efter sju år, åtta sorger och ännu fler bedrövelser. Superettan blir scenen Grönvitt får äntra år 2019. Det känns fantastiskt skönt.

Vi andas ut, korkar upp och skålar. För alla fans som lagt ner sin själ på detta Grönvita emblem. För spelarna som i år mäktat med pressen och förväntningarna. Som tagit sig igenom landets samtliga fyra årstider under seriens gång. Tampats med skador, avstängningar och underlag som inte borde få existera. Allt man tyvärr måste dras med under en lång säsong i fotbollslandet Sveriges lägre divisioner.

Vi firar ikväll, imorgon och åtskilliga dagar till. När vi väl korkat upp i tillräcklig utsträckning är det emellertid dags att räkna ner. Mot 2019.  Året då vi äntligen når det vi så länge har eftersträvat: Superettan.

Frågan tål att upprepas en sista gång: Vad är väl en plats i superettan? Så mycket lyder det något spretiga svaret. Men mer än annat innebär det en början. För det är i och med avancemanget  som det första kapitlet ur ett nytt Grönvitt epos står redo att skrivas. Vad som skrivits innan är bara en prolog.