VSK Bandys årtionde – triumfer och tragedi

VSK gick in i 2010-talet som svenska mästare (efter 5-4-segern mot Edsbyn på Studenternas i mars 2009). Men då som nu startade VSK ett decennium med dålig ekonomi. Det fanns inte råd att värva dyra stjärnor.

Visserligen hade Jonas Nilsson kommit som en ny anfallsstjärna bredvid
Michael Carlsson, men 2011 lade Micke – 39 år gammal – av som spelare.

Hans facit: över 600 mål, ett målsnitt strax över ett mål per match.

En stomme av laget som finns kvar idag
– med Stefan Edberg, Magnus Joneby, Tobias Holmberg, Oscar Gröhn – hade bildat en ny generation egna intressanta produkter. Dessutom hade en ytterligare ung egen produkt slagit igenom: Victor Engström. Vi återkommer strax till Victor.

VSK hade en tydlig tränarfilosofi som gäller fortfarande: låt VSK-legendarer med vinnarerfarenhet och klubbkänsla ta hand om laget.

Om man ska styra Mesta Mästarna måste man veta vad som krävs för att
ta sig hela vägen till final.

Andreas Westman – trollgubbe med massor av guld som spelare – styrde
laget de första åren av decenniet ihop med Jonas Holgersson som ersattes senare av Stefan ”Lillis” Jonsson.

De hade börjat skapa ett nytt ungt vinnarlag, som lärde sig mer och mer för varje säsong. Men i fyra säsonger på raken – 2010-2013 – nådde det unga laget inte längre än till kvartsfinal.

Men 2013 inträffade något som påverkade VSK djupt.

2009 var Victor Engström med i det Västerås-lag som vann SM-guld.
Juniorlandslagsmannen gick mot en lysande bandyframtid, men så kom
sjukdomen. Han drabbades av en kronisk tarmsjukdom och så småningom
även cancer i magen.

Cancern tog till slut den blott 24-årige Victors liv den 1 juli 2013 – och lämnade VSK i sorg.

När VSK 2014 nådde sin första SM-final på fem år (ganska överraskande)
höll kapten Joneby ett känsloladdat tal som nådde hundratusentals tv-tittare och de 20 000 inne på Friends arena.

– Vi har något annat som andra lag inte har. Vi har vår Victor Engström. Det ger oss ytterligare kraft och motivation. Vi är och förblir Grönvitt. Samma färg som himlen, ty himlen är och förblir grönvit, sa Joneby i det känslomässiga talet, riktat mot VSK-publiken, alldeles inför avslag.

VSK förlorade finalen mot Sandviken med 4-5 och alla ville ha snabb
revansch. VSK hade inför sin finalsäsong fått rutinerade rysslandsproffset Johan Esplund som mittfältsmotor. Han var precis vad det lovande laget behövde, visade det sig – en 2010-talets Ola Johansson-typ som fick många spelare i VSK att växa.

Och på tränarbänken blev det förändring: Andreas Westman och Lillis
Jonsson tackade för sig och ersattes av Michael Carlsson. Det var givet att en av VSK:s största genom tiderna skulle kallas hem förr eller senare. Han hade testat på tränarrollen i Köpings IS efter att han lagt skridskorna på hyllan.

Han var tränaren som hade ett komplett CV:
VSK:are i sitt DNA, en makalös karriär som spelare med massor av SM-pokaler – och dessutom en civil karriär där han jobbar med unga människor. Här fanns en person som kunde få bandyspelare och människor att höja sig.

Och så blev det. Redan under Mickes första säsong som tränare kom det
efterlängtade SM-guldet.

Finalen flyttats till Tele2 Arena och det var återigen Sandviken som
stod för motståndet. VSK vann med 6–4 efter tre mål av Jonas Nilsson.
Matchen avgjordes i den 92:a minuten när Janne Rintala gjorde det
sjätte och sista målet.

Framgångsvågen fortsatte 2016 när VSK spelade hem det tjugonde guldet
i finalen på Tele2 Arena. Nu var det Villa Lidköping som besegrades med 5–2. Johan Esplund hade återvänt till Villa efter sina två säsonger i VSK.

Esplund höll på att vända finalen när han kvitterade till 2­–2 i den
70:e minuten och när Villa hade bud på fler mål. Men efter en fenomenal dubbelräddning av Andreas Bergwall kunde VSK avgöra med tre avslutande mål. I det grönvita finallaget fanns fem olika målskyttar:
Simon Jansson, Tobias Holmberg, Ted Bergström, Patrik Sjöström och
Oscar Gröhn.

Våren 2016 var klubbens omsättning rekordstor. Den hade fördubblats på
åtta år, från 9,5 miljoner till 19,8 miljoner kronor och allt verkade frid och fröjd. Men det visade sig att lönerna hade börjat sticka iväg och intäkterna inte riktigt hängde med i samma fart.

På planen nådde VSK Bandy bara kvartsfinalen säsongerna 2016–2017 och
2017–2018, trots uppmärksammade segrar i försäsongsturneringarna Svenska Cupen och World Cup. VSK vann 2016 sin sjunde seger i World Cup. I Svenska Cupen stod VSK som segrare 2015 och 2018.

Och i mars 2019 nådde vi SM-final igen, i en av de mest underhållande
finalerna på många år. Visserligen förlust med 4-8 mot Villa, men vilken propaganda för sporten som det bjöds på.

Finalen spelades lite grann i skuggan av ekonomiska bekymmer. Det hade
redan i slutet av 2018 börjat komma allvarliga signaler om att det saknades likvida medel och det gemensamma marknadsarbetet med VSK Fotboll kom till ett abrupt slut då det gav för dålig utväxling.

Decenniet avslutas på många sätt som det började, med goda sportsliga framgångar men med en ekonomi som har krympt ordentligt.

Trots bekymren får man säga att det gångna årtiondet tillhör ett av VSK Bandys mest framgångsrika. Nu är det bara att ta sikte mot nästa. Det kommer att vara tuffa utmaningar, men det är inget som VSK Bandy backat för genom tiderna.