VSK Fotboll och värvningsstrategier

Vi har alla nåtts av den tråkiga nyheten att vårt mittfältslås sedan många år tillbaka, Robin Blommé väljer att lägga sina fotbollsskor på hyllan. Vi är de första att beklaga detta då vi anser att Robin har kapaciteten att göra det bra i Superettan.

Robins farväl till VSK sätter klubben i ett direkt behov av att värva mittbackar. Behovet fanns redan tidigare då klubben bara förfogar över två mittbackar med erfarenhet. En av dessa har haft skador under säsongen och har ett kontrakt som går ut nu, dvs vår kapten Ilir Berisha. Vi räknar här inte in Stefan Batan då hans naturliga position inte är på mittbacken även om han gjort det bra som vikarie där i höst.

Hittills har det i sillysnacket mest figurerat hemvändarmittbackar som har anknytning till VSK eller Västerås. Namn som Niklas Backman och Oscar Pehrsson har nämnts. Dessa är dock inte särskilt troliga att de dyker upp i VSK då de knappast vill kliva ned i nivåer spelmässigt. En som är på rätt nivå är David Engström nu spelade i Örgryte men han har kontrakt över nästa år och måste då lösas från det med hard cash för att kunna bli aktuell.

Att värva en mittback som David blir förstås väldigt dyrt och det är klart tveksamt om det är en bra värvning givet kostnaderna. Det är lite obegripligt att det bara pratas om hemvändande etablerade spelare när världen är full av billiga mittbackar som definitivt kan nå samma nivå som tex DE, till en bråkdel av kostnaden som måste tas för att värva en etablerad spelare till den här nivån.

För att påminna alla om det ekonomiska läget så är det följande. VSK Fotboll fick 40 miljoner för Vigge. Tio av dessa miljoner brändes 2017. I år bränns ytterligare minst fem troligare sju då kostnader för TAF och spelarbonusar belastar det här budgetåret som extraordinära utgifter. Det är också oklart om marknadsbudgeten nås, det har man inte lyckats med på senare år. Utöver det är sju miljoner låsta i värdepapper, vilket lämnar klubben efter detta budgetår med ca 16 miljoner i kassan.

Alla förstår av detta att om vi lyckas bränna så här mycket pengar i Div 1, vad kostar det då inte i Superettan. De lättrörliga Vigge-pengarna är slut om två år om inget händer med balansen i budgeten.

I praktiken kan spelarkostnaderna för truppen i Superettan inte vara nämnvärt högre än vad de är i år. Inte om man ska ha någon chans att få en budget för nästa år som är i närheten av att vara i balans. Visst får man ca 4 miljoner i stöd från SEF men det är ju inte ens nära att täcka det driftsunderskott som klubben har i år. Visst kan man säkert öka marknadsintäkterna en smula givet kommande SE-status men om historien får tala har VSK Fotboll haft svårt att ta in några större intäkter i sponsring.

Att då använda spelartruppens medel till att värva etablerade spelare som inte kan ge avkastning längre fram genom försäljning och som kommer med minst dubbla lönekostnader jämfört med mindre etablerade spelare känns inte som en särskilt sund strategi. Vi hoppas innerligt att VSK inte ger sig in i den penningkarusellen. Visst måste mittbackar värvas men nu måste klubben vara smart med pengarna och inte stirra sig blinda på vart spelaren spelar idag utan titta på utvecklingspotentialen i värvningarna.

Det här resonemanget går så klart att applicera på alla våra tänkta värvningar. Och faktiskt är frågan lite mer komplex än så. För även om de sportsligt ansvariga och styrelsen är de som bestämmer till sist vilka som värvas, så gör de inte det i ett vakuum.

Runt omkring VSK Fotboll finns en ofta högljudd skara supportrar och tyckare (vi inkluderade) som har många och långa synpunkter på hur värvningar ska gå till. I många fall handlar synpunkterna om att just gamla VSK-spelare ska värvas. Det är OP, Montiel, DG, Engström, Östling osv som förs fram. Det här är ingen ny situation utan synpunkterna har förts fram under flera år. När vi går upp… då ska vi ta hem…

Sånt här påverkar så klart, de styrande i VSK är som sagt inte i ett vakuum. Det är ju vi tillsammans som skapar drömmarna och bilderna av hur VSK ska se ut i Superettan. Och visst är det så att det finns något djupt mänskligt i att vilja värva tillbaka de spelare man känner och som har varit i klubben tidigare. Det är många krafter som pressar åt det hållet. Vi i VSK Fotboll är knappast ensamma, i alla klubbar förs samma krav och önskningar fram om hemvändare.

Det finns inget rätt eller fel i hur man ser på detta. Att värva hemvändare är en värvningsstrategi bland flera andra. Vi ser denna strategi i full sving i Helsingborgs IF just nu. Världen dammsugs på gamla Heif:are. Problemet återigen är att det är en dyr strategi, vilket inte minst Helsingborg fått erfara när man inte klarade av att betala hyrorna för arenan till kommunen i somras för att man prompt skulle ha hem Granen.

VSK kan inte kosta på sig att ha samma strategi, det blir för dyrt helt enkelt. Det är den enkla och bistra sanningen. Utan att dramatiskt öka intäktssidan kan inte VSK få in de pengar som krävs för den värvningsmodellen. VSK måste ha en annan och billigare strategi för att skapa en trupp för Superettan.

Hur en sådan strategi ska se ut kan man alltid diskutera men i botten handlar det om att ha ett tillräckligt bra scoutingarbete så att man kan plocka in unga spelare som kan växa in i truppen och i kraven för att sen leverera på Superettan-nivå. Knappast raketforskning. Men vi har nog alla nu behovet av att nyktra till och se realistiskt på vad vi mäktar med ekonomiskt i värvningar till nästa år.