VSK Fotbolls ekonomiska historia, del 2

För ett par år sedan publicerade vi första delen av VSK Fotbolls ekonomiska historia. Det är en berättelse om ekonomins upp och nedgångar i klubben från senaste sportsliga höjdpunkten 1997 till den ekonomiska kollapsen 2014.

Första delen av den ekonomiska historien hittar ni här. Om ni inte har läst den, kan det vara läge att börja där och sen fortsätta med del 2 som finns här.

Åren 2002 – 2005

Inför säsongen 2002, då spelandes i Superettan har VSK som målsättning att bli femma i serien. Istället för att prata om att gå upp direkt har det blivit en långsiktig målsättning att gå upp 2004. Och förutsättningarna är nog relativt goda nu när det inte längre finns något skuldberg att hantera och som sånär knäckt klubben. Enligt samtidens uttalanden från klubben skulle det minsann nu bli ordning och reda i Sportklubben och ingen ville återuppleva en ny ekonomisk kris igen.

”Nu är klubben skuldfri och skuldsanerad och nu jobbar vi bara med intäkter som vi får in. Vi kommer inte att ta några lån eller några krediter utan huvudsakligen jobba med pengar ut och pengar in”, säger Birger Jonsson, då ordförande i klubben, till P4 Västmanland.

2002

Säsongen 2002 är igång men tyvärr sviken publiken laget i maj och maan ligger under det beräknade publiksnittet. Styrelsen tror dock att prognosen på en vinst på 400 000 för året ska hålla. Anledningen är att de redan i maj har ett stort plus tack vare spelarförsäljningar.

När VSK i de två sista hemmamatcherna på vårsäsongen endast har 507 mot Trelleborg och 381 mot Gefle är publikfiaskot en faktum. VSK har trots förhoppningar om att kunna öka eller bibehålla publiksnittet tappat över 1000 besökare i snitt på bara två år. Det är nog inte bara att folk i Västerås är trötta på den struliga klubben, den stora anledningen är nog att dragplåstren Malmö FF och Djurgårdens IF avancerat till Allsvenskan.

Trots publikkris gör VSK en vinst på 100.000 kr år 2002 och har 300 000 i eget kapital. Men föreningen når inte sitt mål på att göra en vinst på 400 000.

2003

2003 är ju tänkt i klubbens strategi att vara ett avstampsår inför 2004 då man tänker sig avancemang. Riktigt så blir det dock inte. Flera ekonomiska smällar tär på klubbens magra kassa. Bland annat har klubben en pågående konflikt med ESK om en övergång som nu döms till Enköpins fördel. VSK tvingas punga ut med 165 000 kr (200 000 i dagens penningvärde). Skattemasen har också synpunkter på de kostymer som köpts in åt spelarna och dömer att det är en skattepliktig förmån där föreningen åker på kostnader på runt 40 000.

Att ekonomin är ansträngd märks när sommarfönstret öppnar och VSK går ut med att det inte blir några sommarförstärkningar då ekonomin inte är den man hoppats. Med en trupp som inte förstärkts det det behövdes så blir hösten riktigt tuff. Ingen drömhöst här inte, snarare en mardrömshöst. Laget tar endast 3 poäng av 27 möjliga och var nära att åka ur. En ny bottennotering publikmässigt görs i sista matchen mot Sylvia då endast 311 personer letat sig till Arosvallen. Trots detta blir årets publiksnitt 1618, en kraftig förbättring från fjolåret. I november går styrelsen ut med att det egna kapitalet är förbrukat. Dyra spelarförvärv anses vara förklaringen då hela 900 000 (1.1 miljon) spenderats på spelarköp.

För att rädda elitlicensen inför kommande år införs ett nytt redovisningssätt för årsbokslutet där spelarna tas upp som tillgångar och periodiseras på respektive kontraktstid. Med detta sätt (som inte längre är tillåtet) kan man rädda det egna kapitalet i redovisningen. Föreningen gör tack vare det nya redovisningssättet ett nollresultat för 2003 och det egna kapitalet blir med den nya beräkningsmodellen 300 000. Värt att notera är att föreningen hade 5 miljoner (6.1 miljoner) i sponsringsintäkter det året vilket är nästan halva omsättningen som låg på 10.6 miljoner (12.9 miljoner).

2004

Vis av sina misstag gör styrelsen en konservativ bedömning inför stundande säsong på hur mycket publik som kommer att strömma till Arosvallens portar. Inför 2004 budgeteras det med ett publiksnitt på 1 300 istället för 1 600 som man hade säsongen innan. Ekonomiansvarige Rune Larsson varnar att VSK inte har så mycket marginaler detta år. Borta är också allt prat om avancemang till Allsvenskan. Nu är målet att vara på den övre halvan av tabellen i Superettan, ekonomin tillåter inte mer. I realiteten är VSK:s ekonomi rankad som nia i serien och laget slutar åtta, helt enligt vad man kan förvänta sig med andra ord.

2005

Under 2005 gör VSK en stor spelarförsäljning i Stefan Bärlin. Han går till norska IK Start för den facila summan av 1 miljon kronor (1.2M). Det är en rejäl slant till VSK:s skrala ekonomi.

Dessvärre för ekonomin finns det saker som gör att utgifterna drar i väg det här året. I VLT kan vi läsa om hur en av huvudtränarna som fick sparken, Per Gidlund, fick 100.000 i avgångsvederlag när han bjöds farväl från Sportklubben.

Att VSK har kickat tränare på löpande band har blivit en ekonomisk belastning för klubben. Man har under 3 år haft 8 olika huvudtränare vilket blir löneposter som äter hårt på ekonomin. Hur det senaste utköpet av tränaren Kjell Friman har gått till och vilka kostnader det innebär för klubben, är det ingen som ens vill kommentera. Att sälja Stefan Bärlin verkar mest som en nödvändighet för att rädda upp den ekonomiska situationen innan den blev ohållbar.

Säsongen slutar i sportslig katastrof och VSK åker ur Superettan. Ekonomiskt gör föreningen ett nollresultat och har 400 000 (475 000) i eget kapital. Föreningen har den största omsättningen sedan 2000 det år när föreningen räddades och många extramiljoner sköts till. Men trots att man har en ekonomi som är rankad tia i serien slutar VSK på en femtonde plats.

Klubben uttalar direkt efter säsongen att man har som målsättning att studsa tillbaka direkt till Superettan. Detta är ett av få år som VSK avviker mer än två tabellplaceringar utifrån sin ekonomiska styrka.

Publiksiffror 2000-2005

2000: 2 210. (plats 7 i publikligan)
2001: 1 417 (plats 9)
2002: 1 169 (plats 9)
2003: 1618 (plats 6)
2004: 1732 (plats 9)
2005: 1957 (plats 10)

Hemmamatcher med över 2000 åskådare

2000: Assyriska FF (2638), Malmö FF (4252), Kalmar FF (4705), Enköpings SK (4337),  Åtvidaberg (2323),  Djurgårdens IF (4237)
2001: Kalmar FF (3117), Enköpings SK (2010)
2002: Enköping SK (2674)
2003: IFK Norrköping (3285), Assyriska FF (2060), FC Café Opera (3163), Trelleborgs FF (3078)
2004: Assyriska FF (2418), BK Häcken (3529), IK Brage (3889)
2005: IF Brommapojkarna (3453), Örebro SK (2280), AIK (10213)

Kommentar

Under åren 2002-05 år är inte VSK en ekonomisk vanskött förening. Man får se klubben som en förening som kämpar på med små resurser och stora drömmar. Att man skulle kunna ta sig upp till Allsvenskan under de ekonomiska förutsättningar som rådde var helt orealistiskt. I praktiken gör VSK nollresultat flera år i rad även om förhoppningarna var att göra vinst i bokslutet för att kunna få muskler till en större satsning mot AS. De styrande i klubben var dock realister och mättade i allt väsentligt munnen efter magsäcken.

Det är lätt att ha en övertro på publiksiffror som intäktsgenererare. Det såv vi tydligt under de här åren. Klubben var helt oförberedd på att publiken skulle svika 2002 och det höll på att sluta i ett ekonomisk kärvt läge direkt som hotade elitlicensen.

Men man får ändå säga att VSK tar lärdom av 2002 när det bottnar och inför en mer konservativ syn på hur publikintäkterna ska budgeteras. I praktiken är det flera saker som påverkar vilken publiksiffra ett lag får i serien. Saker som kan nämnas är om det finns publiklag i serien, om VSK har något att spela för och antalet nyckelmatcher. Förutom det första är det i praktiken omöjligt att gissa det här innan en säsong drar igång.

Tragikomiskt är att det året som VSK åker ur är det år då man når det bästa publiksnittet i den här perioden. Men det är tack vare AIK som skulle fira sitt avancemang i sista omgången som VSK får sitt fina publiksnitt. Utan den matchen gick VSK mot ett publiksnitt på 1 269, inte lika glamoröst.

Det är lätt att fokusera på intäkterna men det gäller att kämpa med att hålla kostnaderna nere också. Att kicka tränare på löpande band kostar också väldigt mycket pengar. Det är helt horribelt från ett ekonomiskt perspektiv att klubben gått igenom 8 olika huvudtränare på tre år, när klubben förutom 2005 ändå presterat enligt den ekonomiska styrkan.

Helt klart hade ingen i föreningen koll på vilka förväntningar som var realistiska att ha på resultaten. Då kanske man inte skulle kickat så många tränare utan nöjt sig med de placeringar man fått. Här är väl lärdomen att dra att förväntningarna måste vara nära kopplade till den ekonomi klubben har. Allt annat är orealistiskt och skapar bara situationer där man tvingas till åtgärder (kicka tränare) som både är dyra och sannolikt helt onödiga.

En annan lärdom är att marginalerna i Superettan och i elitfotbollen i allmänhet är mycket små. Det finns inga garantier att man bara för att man ”borde” hamna på en viss plats utifrån vissa parametrar, kommer att göra det. Det var nog ingen som trodde att laget skulle riskera att åka ur 2005 när säsongen drog igång. Men man gjorde det ändå och en viktig förklaring var så klart försäljningen av Stefan Bärlin. Klubben gjorde väl kalkylen att pengarna behövdes och att man skulle klara sig kvar ändå utan honom. Det visade sig vara en felaktig kalkyl. Återigen visar det på att man måste ha ekonomin i balans för att de sportsliga resultaten ska bli de man vill. Truppen får aldrig fungera som en budgetregulator, då kan det sluta så illa som det gjorde 2005.