VSK kommer alltid tillbaka- 2021 ska vi göra det tillsammans

De här mellandagarna har hankat sig fram som dystra små påminnelser om vilket jävla skitår år 2020 varit. En sol som stapplat sig upp tröttare än den tröttaste av gymnasieelever. Om den överhuvudtaget stapplat sig upp. Någon form av nederbörd har allt som oftast maximerat det hela.

Som om det inte vore nog med allt vi fått utstå sedan i mars. Under normala förhållanden brukar frågan vara vad man tar med sig från det år som alldeles strax är över.

I år är det inga sådana förhållanden. Vi borde egentligen placera 2020 i historiens skräpkammare, en och annan lärdom ska vi naturligtvis ta.

Förhåller vi oss till något så banalt som idrott, supporterskap och VSK så fanns även en del fint att bära vidare till det, förhoppningsvis, ljusare 2021.

VSK Bandys damer försvarade sitt guld efter en mirakulös vändning i mars, strax efter att pandemin lagt sitt ogästvänliga täcke över oss. Anförda av några tappra fans i skogsbrynet bakom ena sidan. Det var en närmast episk upplevelse att se damerna jubla inför de tomma läktarna efter ett drama av en kaliber bara idrott kan frambringa.

Det var en skön kontrast till den oroliga tid vi hamnat i. VSK fick också sitt första damlag i fotboll. Ett ungt lovande gäng som gjorde processen kort, gick rent i serien och placerade sig i division 3. En spännande framtid lär följa.

Herrmotsvarigheten hankade sig länge fram, stapplande lite likt höstens och vinterns väder. Victor Prodell kom dock som någon form av sol, skänkte ljus och lyfte laget ur bottenträsket.

Det tappra fansen som alltid höll sig bakom ena målet på sina stegar blev på något vis säsongens behållning. Alltid där, alltid redo att stötta sitt Grönvita lag med ramsor och sånger. Jag tror vi kommer bära med oss detta i många år, långt efter att pandemin släppt sin stryparhandske om oss.

Personligen har en särskild händelse etsat sig fast. Ett bandyminne. Tidig mars, den 3:e närmare bestämt, strax innan den där nya tideräkningen, med pandemin, kopplat greppet.

Egentligen är det ett fruktansvärt tungt minne ur VSK-synpunkt. Bollnäs hade just vunnit, slagit ut VSK . Det Grönvitt som i matcherna innan gått från 0-2 till 2-2 i serien. Våra närmast självklara förhoppningar om avancemang till semi hade grusats å det grövsta.

Medan Tobias Holmberg och Joel Engström skrev autografer till alla barn, som inte ens de orkade ehålla sin energi uppe, hängde vi föräldrar runt dem. Med tomma blickar och hängande huvuden. Försökte analysera, försökte förstå. Ingen av oss skulle komma att sova så särskilt väl den natten.

Mitt i eländet kan jag med knappt åtta måndaers perspektiv se något vackert i det. Vi var besvikna, somliga rentav helt knäckta. Vi var dock där tillsammans, delade på bördan. Själva essensen i supporterskapet. Det som vi senare berövades pga allt som kom att följa.

Det kan tyckas banalt i ett större perspektiv men idrotten och supporterskapet är ett slags Neverland, där vi kan fly från allt i 90 minuter. Hoppas tro och förtvivla tillsammans. Innan vi övergår och återgår till vardagens egentligen viktigare vedermödpr

Risken är att även 2021 kommer föra med sig Grönvita besvikelser. Min förhoppning är dock att vi ska få dela dessa dessa känslor tillsammans.

Jag tar gärna en bister stund vid cykelstället utanför Parken, där vi förbannar tappade poäng, usla domare och en undermåliga Grönvit insats.

Jag tar med öppen famn emot en halvtidspaus i ABB Arenas betong, där VSK ligger mot Villa och vi orerar över försvarsspelet och ett uddlöst hörnskytte.

Bara vi får dela på känslorna, tillsammans.

Jag vill verkligen att 2021 blir året då vi på nytt kan dela allt igen. Glädje, frustration och rungande besvikelse.

VSK kommer alltid igen som ni vet och 2021 ska vi göra det tillsammans.

På läktarsektionen hejandes fram våra spelare i en salig känslogrogg av hopp och förtvivlan, i kön till kaffet under pausvilan, i bussen på väg till bortamatcherna. Oavsett var, oavsett känsloläge är vi där tillsammans.